Redan i magen insåg vi att Rufus lirade i en annan liga än Julians. Det var liksom ett annat go där inne. När jag väntade Julian kände jag starkt att jag bar på en snäll och varm liten människa. Med Rufus var känslan mer€¦ hmm€¦ man kan beskriva det som matthet inför vad som komma skulle, för att inte trampa honom på de små knubbiga tårna. Äh, ärligt talat, jag var livrädd för denna fysiskt aktiva bebis som verkade ha som ambition att ta sig ut via naveln.
Trots denna insikt har vi inte laddat med första-hjälpen-kit, kompresser och blodstillare hemma. En förändring är dock på ingång.
Igår kutade han skrattandes mot tevebänken och sen small det. Sen skrattades det inte på ett tag på Åmänningevägen 18. Han fick ett stort jack (det kände i alla fall stort just då!) i pannan och två nojiga föräldrar fixade sårtvätt och kylning med fryst laxbit. Ungen gallskrek och det var svårt att få något grepp om själva skadan.
Jag rusade upp till grannen och fick låna lite kirurgtejp (tack snälla grannar!) och praktiska plåster. (Inte sådana med Mumin och Pippi på som fungerar hjälpligt som plåster och som har som huvudfunktion att vara marknadsföring för olika typer av sagofigurer.)
Efter en stund tog vi oss samman och insåg att det inte var frågan om akutläge, plåstrade ihop honom efter bästa förmåga, gav honom en alvedon och en flaska välling och tusen pussar. Han somnade gott och var helt opåverkad i morse.
Apoteket-shoppinglistan vi fick ihop till idag var diger. Säkert kan personalen lura på oss ännu mer saker som man bara MÅSTE ha.
Föräldrar måste vara den mest lättlurade konsumentgruppen som existerar.
Redan i magen insåg vi att Rufus lirade i en annan liga än Julians. Det var liksom ett annat go där inne. När jag väntade Julian kände jag starkt att jag bar på en snäll och varm liten människa. Med Rufus var känslan mer€¦ hmm€¦ man kan beskriva det som matthet inför vad som komma skulle, för att inte trampa honom på de små knubbiga tårna. Äh, ärligt talat, jag var livrädd för denna fysiskt aktiva bebis som verkade ha som ambition att ta sig ut via naveln.
Trots denna insikt har vi inte laddat med första-hjälpen-kit, kompresser och blodstillare hemma. En förändring är dock på ingång.
Igår kutade han skrattandes mot tevebänken och sen small det. Sen skrattades det inte på ett tag på Åmänningevägen 18. Han fick ett stort jack (det kände i alla fall stort just då!) i pannan och två nojiga föräldrar fixade sårtvätt och kylning med fryst laxbit. Ungen gallskrek och det var svårt att få något grepp om själva skadan.
Jag rusade upp till grannen och fick låna lite kirurgtejp (tack snälla grannar!) och praktiska plåster. (Inte sådana med Mumin och Pippi på som fungerar hjälpligt som plåster och som har som huvudfunktion att vara marknadsföring för olika typer av sagofigurer.)
Efter en stund tog vi oss samman och insåg att det inte var frågan om akutläge, plåstrade ihop honom efter bästa förmåga, gav honom en alvedon och en flaska välling och tusen pussar. Han somnade gott och var helt opåverkad i morse.
Apoteket-shoppinglistan vi fick ihop till idag var diger. Säkert kan personalen lura på oss ännu mer saker som man bara MÅSTE ha.
Föräldrar måste vara den mest lättlurade konsumentgruppen som existerar.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer