Inatt vaknade jag klockan 01.09 i panik. Den värsta mardrömmen på länge skakade om hela rummet. Allt såg fientligt ut och varje skuggig kontur runtomkring mig antog hotfulla former.
Jag befann mig nyss på en annan plats.
M och jag var på en stormarknad. Vi gick runt bland grönsakerna och delikatesser och planerade en middag. Plötsligt står barnen och deras pappa där. Vi hälsar och småpratar och plötsligt är det bara jag och exxet i ett hörn av affären. Vi pratar praktiska saker och får inte ihop det riktigt. Jag känner mig frustrerad och vill gå därifrån. Då lägger han handen mot min kind och säger “Jag älskar dig”. På ett ömt, men helt igenom ironiskt sätt. Jag vet inte vart jag ska ta vägen eller vad jag ska säga eller känna. “Du skojar med mig, eller hur?”. Han skrattar på ett sätt jag inte kan tolka och går sin väg.
Fylld av obehag börjar jag gå runt i affären. M finns med i bakgrunden, men så fort jag vänder mig om är han borta. Fast han finns där, är han ändå borta. Omöjlig att greppa. Jag vänder mig om hela tiden och ser honom försvinna bakom hyllor. Försöker springa ikapp. Men han är aldrig där han var nyss.
Vid kassorna stöter jag på barnen och exxet igen. De är på väg ut och barnen tittar på mig och vi ska ta farväl. Julian har tårar i ögonen. Rufus sitter i en vagn (alldeles för stor för sånt nu) och vänder sig in mot ryggstödet och sitter helt stilla. Jag lägger handen på hans axel. “Hej då. Vi ses snart igen…”. När han vänder upp ansiktet ser jag att han gråter så panikartat att han inte får ur sig några ljud alls. Jag försöker trösta. Han gråter mer och mer och får inte luft. Jag lyfter upp honom ur vagnen. Han blir röd i ansiktet och sen blå. Huvudet krymper. Hela han krymper. Skrumpnar ihop. Jag skriker. Skriker i panik “Han kan inte andas! Rufus! Andas! Snälla! Inte gråta så! Vi ses snart!”.
Den blåa tonen blir mörkare och mörkare och jag skakar honom och skriker. Ansiktet börjar deformeras och suddas ut. Det är inte han längre och jag känner hur livet försvinner ur honom, där, när jag håller honom hårt hårt mot mitt bröst. Precis innan han dör vaknar jag på min dyblöta kudde.
Instinktivt kryper jag upp mot väggen och sätter mig upp i hörnet. Andas. Försöker känna igen mig. Försöker landa mig själv, men har svårt att andas. Jag fryser så jag skakar, fast varm augustiluft fläktar från den öppna balkongdörren. Jag mår illa och kan inte få bort bilden av hans ansikte. Jag vågar inte blunda. Sitter stilla länge. Tills jag känner tröttheten ta över.
Nästa gång jag vaknar är det morgon. Den här gången är det inte Rufus ansikte som kommer till mig först. Det är det konstiga obehaget över det ironiska “Jag älskar dig”.
Hur länge kan en skilsmässa pågå i det inre?
Kanske det inte finns en bortre gräns.
Köp Efter Morris här:
Bara alskar den har formuleringen:
“Stort egentligen att hjärnan, på natten, i smyg, tänker de tankar vi inte vågar tänka på dagen.”
Den du!
Nu fick du mig att tanka till igen.
Du flyttar till Australien ratt snart va?
<3 Åh vad jag saknar dig, T!
Jag tror att drömmar är en av våra största tillgångar för att förstå oss på oss själva. Eller hur? Stort egentligen att hjärnan, på natten, i smyg, tänker de tankar vi inte vågar tänka på dagen. Sen informerar den om innehållet och serverar ett färdigt kit att ta tag i. Om det är riktigt tungt, innehållet i kitet, väcker den en med riktig kraft och ruskar om. “Gör nåt, kvinna!”
Och jag gör det. Analyserar och förstår vad som pågår.
Man har sin hjärna att tacka för rätt mycket, sen på dödsbädden.
Kram till er båda, Anna och Pi.
Tror inte det finns en bortre gräns. Eller iaf inte för mig. Vi är förstås alla olika men fortfarande efter, ja jisses 6 år i år, kommer det ibland över mig. Märkligt.
Du, drömmen var ju rent fruktansvärd. URK! Bättre drömmar åt Spikdotter!
Fy, vilken dröm! Hoppas den inte kommer tillbaka. Det är ju du som brukar vara min drömtydare så vet inte vad jag ska tro om dess betydelse. Tur att det bara var en dröm i alla fall. Kram