När jag gick från jobbet idag var jag så uppe i varv och så stressad att tårarna bara var en kram bort. Om någon hade sagt nåt vänligt (vilket i och för sig är ganska riskfritt i Stockholms t-bana) hade jag lätt brustit i gråt. Förmodligen hade jag hulkat och gjort bort mig.

Stressad. Dödstrött. Ynklig. Fullständigt okapabel och oduglig.

Kutade till skolan, hämtade Julian och hans polare, dumpade dem i lägenheten, sprang till dagis. Försökte med alla medel få Rufus att sparka själv på sparkcykeln. Jag förlorade striden och fick gå dubbelvikt hela vägen hem igen. Lagade “mat”. Tvättade tvätt. Städade. Medlade. Gäspade. Diskade.

Sen kom kompisens pappa. Vid det här laget var Rufus så bortom sig av trötthet att han fick ett utbrott och började veva med ett paraply i hallen så att både kompisen och hans pappa fick ducka ut genom ytterdörren. Jag log generat och brottade ner honom på golvet och fick tag i paraplyet så fort dörren stängts. Sen slängde jag honom i badet.

Och när han satt där och nöjt duschade badrumsgolvet och  Julian låg i soffan framför nån kulturellt förkastlig  skitserie, så spred sig plötsligt en frid här hemma. Jag hängde en tvätt, lyssnade på musik i köket, skrev ett mail, drog en kaffe. Jobbstressen var borta för en stund.

Det pågick i ungefär tio minuter. Och vilka tio minuter! Dagens andhål. Den kändes som jag varit på meditationsresa i Indien när jag hastigt rycktes tillbaka till verkligheten av en duschstråle som nådde ända ut i hallen.

Sen eskalerade ljudnivån igen och kvällsrejset tog vid. Men på ett bra sätt. Jag menar, hur låter tystnad om man inte får tillfälle att uppleva motsatsen?

Under de där tio minuterna hann jag tänka att jag älskar att ha mina barn hos mig. Det är så här det ska vara.

Vi är en familj nu. Vi tre.

Det saknas inte en fjärde längre.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: