Rufus ska vara nån slags tomtebagare i årets Luciatåg. Lånat förkläde med pepparkakor på, tomteluva, glitter och ett elektriskt ljus. Han ville vara morot. Eller bulle. Men jag orkade liksom inte. Han kommer vara den snyggaste ungen i det där tåget ändå.

I morse snackade jag med en dagismorsa om luciahysterin och först då trillade poletten ner. Varför har jag så djupa aversioner mot luciaprylen? Det är Freudianskt med all säkerhet.

Jag var hes redan som liten och blev tidigt ombedd att typ mima i luciatåget. Jag fick givetvis aldrig vara lucia (lucia hade inte lila synthlugg bland annat) och fick alltid stå lite på sidan, vid tomtarna. Men MED skulle man fan vara. Alla skulle vara MED, även om det var lite vid sidan om och mest som en utfyllnad. Ett år fick jag vara ängel med jättevackra silvervingar som mamma hade gjort. Jag fick läsa en dikt istället för att sjunga. Smickrande eller bara kränkande? Jag vet inte.

Hur som helst. Jag gillar inte luciahajpen helt enkelt. Jag blir provocerad av att man förväntas köpa en fjantig pepparkaksdräkt varenda år. Och ja, jag vet. Det finns drivor i second hand-butiker, men det är inte det som är problemet. Tror att jag helt enkelt inte klarar av den där grejen att alla ska rättas in i ett led och klä sig i grupp och vara söta och gulliga.

Kanske ska tänka om gällande morotsidén ändå.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: