Jag känner mig som Mowgli i Djungelboken när han fått stryk på julafton. Alla vet. Småkaxig som har fått för sig att han är tuffare än somliga tror.

Ikväll fick jag en ångestattack på Slussen. Jag kände hur den var på väg så jag började åka hemåt.  Den eskalerade vid Årstaberg men jag tog mig hem till mitt hallgolv (Det som Julian tycker är så praktiskt eftersom det är gjort av sten. Yes. Praktiskt, min son. Enkelt att torka snor därifrån).

Fy fan. När man minst anar det. Jävlaskitångest. Jag hatar den.

När det lagt sig satte jag mig i bilen och körde hem till M. P3 pratade. “Och ikväll ska vi prata om kbt-terapi och panikångestattacker. Vad kan man göra för att underlätta? Vi har med oss psykologen yadda yadda”.

Sermanpå. Just ikväll ska vi tydligen prata om det. Då började jag , kanske inte skratta, men kläckte i alla fall ett ironiskt leende. Kan man egentligen göra annat? Nej. Det kan man inte. För det är kul.

Men nu pratar vi inte mer om det. Jag tror ångesten gillar att man pratar om den. Den är liksom lite mediakåt.

Imorgon ska jag skratta åt den på lunchen. Imorgon ska jag vara lite mer Baloo.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: