Föraren i bilen har en mycket fördelaktig förmån i vår familj; hon får välja vad det ska lyssnas på. Radio, skiva (ja vi har sådana där CD-skivor i vår bilstereo) eller tystnad (läs bilbuller). Det är en sanning med modifikation eftersom det, oavsett val, oftast ändå överröstas av €Men Rufus lägg av!!! Buuuhuuuuu, Rufus spottar på mig!€.
Men ändå. Det är ett privilegium som jag inte gör avkall på. Dessutom sitter jag närmast volymknappen.
Just nu är det Kent som brukar skymta mellan alla galna utbrott. En Kent-period brukar hålla i sig i ungefär tre veckor till en månad, för mig. De uppstår ungefär tre gånger om året och gör mig ganska okontaktbar. Det är bara för medresenärerna att gilla läget.
I samband med musik som bara inte går att släppa gjorde David en skrämmande reflektion.
När vi var i Julians ålder var det 1977. Om man räknar 14 år tillbaka från 1977 hamnar vi på 1963. Så när jag spelar Kents första skiva (som kom -95) i bilen är det för Julian som det var för mig när mamma lyssnade på The Beatles. Till exempel All my loving. Eller Please please me, I want to hold your hand eller From me to you.
Alla de låtarna kom -63.
När man tänker på det. Och samtidigt utan problem kan förflytta sig till Hultsfred -95. Augusti. När jag äntrade Kent-världen och satt klistrad vid en bandare på tältområdet och lyssnade på När det blåser på månen, om och om och om igen.
Då känns det som att man är 23 år och 37 år på samma gång.
Och vad som sen händer när jag lyssnar på The Beatles vågar jag knappt ens fundera över. Vad motsvarar det liksom? Stenkakor? En livespelning med Mozart?
Dags för sista smörjelsen.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer