Jag var tvungen att göra det förr eller senare, gå till Arbetsförmedlingen (nedan kallad Arbetsfuckingförmedlingen).
Jag hade haft en utsökt morgon. Kunde inte varit bättre, sånär som på hällregnet. Jag åkte in till stan samtidigt som M och gick till Arbetsfuckingförmedlingen. När jag gick nerför backen mot Mżnchenbryggeriet gick det lika mycket nerför i självfötroendekapitalet som jag byggt upp under en tid nu. Kurvan bara vände neråt.
Tog en nummerlapp och fick prata med en kvinna som informerade mig om att allt jag häromdagen fyllde i på nätet inte automatiskt synkades in i deras inskrivningsprogram. “Så du får lägga in EXAKT samma uppgifter en gång till, lilla gumman”. Sa hon inte. Men det var innebörden.
Fuck off.
Så fick jag förmånen att sitta vid en dator från 1997 och klicka mig igenom sida efter sida och fylla i mina uppgifter en gång till. Fram och tilllbaka. “Du har valt för många kompetenser. Ta bort några.”
Fuck off.
Till slut fick jag igenom skiten. “Nu måste du komma in med intyg på samtliga utbildningar och jobb inom två veckor. Och glöm aldrig att Arbetsfuckingförmedlingen ser allt du gör. Alltid. Dag som natt. Vi kommer att skicka ut särskilda kontrollanter som dyker upp i dina mardrömmar och förföljer dig tills du har ett jobb. Och du måste styrka att är värd att leva också. Har du ett sånt intyg? Om inte… ja… då har vi en fallucka där borta för verklighetens folk som inte är beredda att jobba på call center eller som säljare av underbyxprenumerationer. Jag hoppas du förstår. Har du några frågor eller känner du dig tillräckligt nedtryckt nu?”. Sa hon inte. Men det var innebörden.
Och som en sista spark i mellangärdet “Och du vet att du måste söka allt och vara beredd att flytta om det är så att du hittar ett jobb på annan ort. Som Kiruna till exempel”. Sa hon inte. Men det var verkligen innebörden.
Sen gick jag till Mellqvist Kaffebar och tog en kaffe och en macka. Förträngde illamåendet och paniken medan jag såg på hur min kreativitet tog sina sista andetag och dog. Mitt framför ögonen på mig. Det fanns inget jag kunde göra. Arbetsfuckingförmedlingen killed my creativity.
Jag triggas av motgångar, visst. Jag har skilt mig och fått sparken det senaste året och det har bara stärkt mig.
Men nu vetefan. Jag känner bokstavligen hur luften lämnade mig. Sånt jävla nederlag. Jag är 38 år och har jobbat med text i olika former i över åtta år. Jag har en magisterexamen och ett antal andra bra utbildningar genom åren. Jag har jobbat och startat eget och gjort allt för att få det att gå ihop. Ändå känner jag mig ifrågasatt, bedömd, inkompetent, oerfaren, liten och fullständigt värdelös. Vad kan jag egentligen? Jag är nog en bluff. Vem som helst kan göra det jag kan.
Och det kan bli värre. På måndag ska jag träffa min coach.
Ja. Herregud. Ni hör ju själva.
Fast nu känner jag att jag börjar bli förbannad. Och det brukar vara positivt när det gäller mig.
Köp Efter Morris här:
Hahahaha… come to those who wait en helg 😀
Sara har helt ratt tror jag (‘Inte din stil’) – fast shit och helvete, jag minns ju SA val hur det kandes pa Arbetsfuckingformedlingen. Alla. Javla. Ganger. Jag. Var. Dar. Det finns ingen positivitet dar, inte ett en endaste horn. Hur lange kan man tankas trivas pa sitt jobb om man ar anstalld pa Arbetsfuckingformedlingen undrar jag?? Innerst inne tror jag du har det battre an dem. Det ar osakerheten i tillvaron som egentligen far oss pa fall. Manniskor behover stabilitet och att hora hemma nagonstans. Typ runt 8-9 rycket pa morgnarna. Vidare ar det javligt nodvandigt med en regelbundet aterkommande inkomst. Annars blir vi skeva. (Fraga mig som inte fatt lon eller fickpengar pa ett AAAAAAAAAAAAAAR nu. Skev som satan!!) Puss och javlar anamma pa dig <3
Fan vad du är fin. Nej. Du har rätt. Det är inte min stil. Uppgivenheten får max helgen på sig. Sen jävlar. All good things come to those who wait en helg, har jag hört.Kram, vapensyster.
Ja, så är det ju. Nedtryckt, sen förbannad, sen frigörs kraften och i stället för att slå tillbaka slår man till åt något annat håll. Det blir ofta bäst så. I alla fall för mig. Jobbigt bara att man måste jobba sig igenom trötthet, uppgivenhet, självförtroendebrist och raseri innan det händer nåt. Men det skulle förvåna mig stort om du lät pappersmänniskorna på AF knäcka dig. Det är inte din stil.