Vi kom ner till torpet idag, jag och barnen. Jag var tröttast, de sov stora delar av nerfärden. Men jag piggnade snabbt till vid åsynen av den helt groteska gräsmattan som till stora delar liknade nån form av äng ur en Astrid Lindgren-saga. Klöver och prästkragar och timoteij och obestämda grejer.
Packade in snabbt och tog fram gräsklipparen. Rufus satt som ett litet bihang till själva klipparen under de två timmar det tog att slutföra projektet. Han tröttnar aldrig på gräsklippning. Ser fram emot den dagen han kan ta över.
Sen angrep vi kökslandet tillsammans och till vår stora glädje visade sig att allt växer helt galet. Skördade rädisor som var stora som tennisbollar (sen kan man ju fråga sig varför man odlar saker som barnen tycker är skitäckliga?). Rabarberna är helt knäppa. Det kommer hallon, sockerärtor, vinbär och körsbär men äppelskörden verkar obefintlig. Pioner. Jättesmörbollar och massa annat som jag inte har en aning om vad det är för nåt. Men det växer som det aldrig gjort förut. Symboliskt. Igen. Som vanligt. Det växer och det är vackert. Och mitt i alltihop tycker jag det är synd att David inte är här och får se det.
Men så är det. Vi får se det, och det är det som räknas just nu.
Frampå kvällen började det regna och vi tände en brasa. Barnen såg en film under en filt i soffan. Julian och jag spelade kort och sen läste vi en saga och låg och pratade. Sen somnade de, kors i taket.
Och nu sitter jag här och skriver och tar ett glas vin. Och känner mig väldigt väldigt ensam för första gången på länge. Var ute i trädgården nyss och kände plötsligt hur allt bara kom över mig. Ansvaret. Att göra allt själv. Att göra allt, att inte dela med någon. Det är en tomhet i det. Och en frihet. Men just ikväll är det tomheten som känns.
Och imorgon är det söndag. Min sista kväll med barnen på en vecka och jag VILL INTE. Jag vill verkligen inte. Det är mina barn och jag VILL INTE vara utan dem. VILL INTE. Det är inte rättvist av livet att göra så. Är det inte väldigt paradoxalt att när man är vuxen och ensam och för en gångs skull kan göra som man vill, ändå inte får göra det? Är det inte en omöjlighet att finna sig i det? Är det inte paradoxalt att när jag känner mig mer rebellisk än någonsin, inte kan agera på det? Jag vill ta dem och sticka långt långt bort, hamna på löpet och vara “den 38-åriga kvinnan som i söndags försvann med sina två söner” i Ekot.
Vill inte lämna dem. Alla ni med barn vet vad jag menar och förstår varför jag, när jag skriver det här, inte kan sluta gråta.
Fan.
Jag VILL INTE.
Köp Efter Morris här:
Lyssna pa Anna J nu.
NU.
Har du ringt den där tidningen än eller? Annars ser du till och göra det omgående, du fantastiska poet. Deras läsare vill ju läsa dig. Precis som alla vi andra.
Vi vet var ni finns. En dag tittar vi förbi! Stor kram till er alla fem.
Frida, det går inte att värja sig. Det du skriver går verkligen rakt in i hjärtat. Och jag gråter också, känner med dig. Har ni vägarna förbi i sommar så ar ni mer än välkomna, skulle vara roligt att träffa er! Ni vet var vi finns.