Tillsammans med han som är sju (åtta any day now) promenerar jag genom det upplyftande novembermörkret ner över torget. Jag är så in i döden trött att jag överväger taxi de sista 200 metrarna fram till dörren på Ica.
Han som snart fyller åtta pratar om något som är svårare att förstå än kvantfysik eller månlandning eller nåt annat som NASA håller på med – han förklarar något de gjort på gympan. Ritar med händerna i luften. Hoppar omkring och flåsar andfådd. “Så där ungefär… Så var det… och sen skulle man…”.
Det fortsätter. Historien har tydligen inget slut. Det känns som att den pågått sen våren 2012.
Sorry. Jag är inte perfekt. Jag låtsaslyssnar och hummar och ja:har på det där viset som jag aldrig skulle göra mot mina barn – innan jag fick dem. (Det bestämdes i samma veva som jag också beslutade att jag aldrig skulle gå på McDonalds med dem eller ge dem halvfabrikat och bara läsa uppbygglig litteratur och alla andra orimligheter.)
Listan är kort, men det innebär absolut inga garantier. Leverpastej och tandkräm. (Den inre listan ba “Leverpastej, tandkräm, leverpastej, tandkräm, leverpastej, tandkräm, leverpastej, tandkräm, leverpastej, tandkräm – INTE GLÖMMA DET ENA OCH HELST INTE DET ANDRA HELLER …).
När vi kommer in genom Ica-dörrarna har han hunnit till de första minuterna på gympatimmen i sin mycket levande story. Jag hummar och ja:har, nu i lite olika tonlägen för att inte avslöjas. Vi kommer till påläggshyllan – etapp ett avklarad – och tröttheten har nu eskalerat. Den har rört sig in i en annan dimension, den är beyond. Jag famlar omkring bland pastejerna. Brukar de verkligen kännas så här tunga?
Mot etapp två. Tandkräm. 40 tuber i olika färger, former, nyhetsförpackningar, nya formulas, gamla formulas, mittemellan formulas, get the fuck out of here formulas. Det finns såna som smakar skärgård, såna som gör tänderna självlysande, krämer som gör att du pratar flytande franska, krämer som gör dig lycklig, smal, rik, snygg och jävligt dryg. Det finns några som är rosa med stjärnor inuti (jag blir rädd), några som är gjorda av Lille Skutt (stackarn) och en som ser ut att sprida karies (bra affärsidé egentligen).
En gör att man blir tyngdlös. Min hjärna svävar ut, långt bort från tandkrämshyllan, ut genom kassan utan att betala – jag svävar liksom på sidan, snett uppåt. Efter mig stiger sjuåringen. Han ler, han skrattar, han tittar på mig, han tar min hand. “Vart ska vi, mamma?” “Jag vet inte. Vart vill du?” “Jag vill… överallt!” “Då svävar vi dit. Kom.”
“Maaaammaaaaa…. Den HÄR vill jag ha!”.
Absolut. Ta den. Den blir bra.
Vi går hem genom det gråa. Pastej och tandkräm, en förälder och ett barn. Två av miljoners, miljarder mitt i miljoners miljarders vardagar. Dagar som kommer och går. Hur många har vi på oss egentligen? Hur många novemberkvällar till i livet?
Nej. Jag vägrar.
Jag tittar på honom där han går vid min sida. Tar tag i hans arm, stannar och vänder hans lilla kropp mot mig, ställer mig på ena knäet framför honom. Tittar. Kinderna. Ögonfransarna. Blicken. Om jag bara kunde få titta in, via den. Vad skulle jag se?
“Vad är det?”
“Inget. Eller… mycket… egentligen. Jag älskar dig.”
“Jag älskar dig också mamma.”
Så går vi hem och värmer resterna från igår.
Och livet går vidare.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer