Det svåraste för mig med att vara min egen boss är att jag har otroligt svårt för auktoriteter. Jag bara måste ifrågasätta dem, det är som ett tvångssyndrom. Om någon talar om för mig vad jag ska göra får jag genast en impuls att göra tvärtom. Det är en rent fysisk reaktion och jag kan inte rå för den.

Lärare, chefer, föräldrar (oj oj, flå’t…), folk i uniform. (Och dessvärre också terapeuter, läkare, tandläkare och olika former av tränare jag själv anlitat. Det senare drabbar främst mig själv, som ni förstår, men jag tar med detta för att ni ska få en inblick i hur djupt den här “diagnosen” sträcker sig.)

Och det krävs mycket för att vinna min respekt. Jag har en extremt vältränad bullshit-radar och är som en knarkhund när det gäller att hitta innehållslöst sockervaddstugg. Detta är mycket användbart i egenskap av skrivande person. Det här är drag som A: gör att jag alltid väljer att göra tvärtom och lyckas leta upp kreativa vägar som många andra inte hittar – i både egna texter och andras. Och B: gör mig suverän på att undvika floskler, hitta på liknelser och gå rakt på kärnan, utan att passera fluff.

So far so good. Det finns, som synes, ett antal bra användningsområden, men det finns även andra sidor av myntet – vilket just detta blogginlägg påvisar på ett ytterst pedagogiskt sätt. Det här inlägget finns nämligen endast för att jag imorse sa till mig själv, på skarpen, att inleda morgonen med fyra timmars skrivande på nästa bok.

Jag sa, med mycket bestämd inre röst: först fyra timmar roman, sen fyra timmar “den andra boken” (ni ska få se, den boken kommer bli kreativt raketbränsle för dig när den är klar, signa upp här om du vill följa arbetet).

Nu är klockan långt över tio och jag har gjort allt – förutom att skriva ens fyra minuter på sagda roman.

Jag har kört en tvätt, svarat på mail, scrollat instagram, vattnat mina luktärtsskott, ojat mig över min egen oduglighet, skrivit några anteckningar och nu, som sagt, även detta inlägg. Om jag inte redan hade deklarerat hade jag garanterat gjort det också.

Jag ska fan inte komma och tro att jag kan bestämma över mig själv. Tydligen. Ju mer bestämd jag låter, desto mindre troligt att det blir gjort. (Som om jag vore en lärare, chef, förälder eller vem som helst i uniform… )

Ja. Sånt är mitt liv. Och jag vet att det finns metoder för att komma ur det, men jag är inte säker på att jag vill? För jag får ganska mycket gjort under tiden jag inte gör det jag bestämt mig för att göra. Och jag fick trots allt en 450 sidor saftig bok skriven på exakt det här sättet för inte så länge sen. Så helt hopplös kan jag väl ändå inte vara?

Kanske borde jag istället kapitulera helt och ge tillståndet ett värdigt namn.

Auktoritetsproduktiv.

Obstinateffektiv.

Rebellflitig.

Jag ska nog komma på nåt som gör att jag slipper ta tag i detta!

Nej, men om man skulle ta och skita i romanen ytterligare nån halvtimme och ta en promenad istället?

“Chefen – jag går ut ett tag, okej?”

“Men… men… “

“Hej då!”

BAM!

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: