Om ett och ett halvt dygn kommer mäklarfotografen hit och plockar fram vidvinkeln. Och här sitter jag och bara orkar inte tänka på det. Jag sitter mest och tänker att det får gå som det går. Rent logistiskt så får vi bedriva nåt slags jättepussel och flytta runt prylar så att de inte syns i bild. För vi har det inte sådär himla Skandinaviskt avskalat direkt…
Ikväll var jag på min andra visning. En risig trea på Årstavägen med “visst renoveringsbehov” som visade sig innebära skadad parkett, buggliga väggar, illaluktande badrum med gammelrosa kakeldekorationer och knallgrönt blommigt kök med sneda luckor. Och i hallen fanns ett mycket suspekt hål i väggen på en gånger en meter. Vem eller vad har murats in där? Ett illasinnat spädbarn som börjar gå igen så fort man lagt handpenningen?
Men eftersom alla utom jag är IT-miljonärer så hade den redan, sen igår, gått upp från 1.275.000 till 1.560.000. Och det var fortfarande tio pers kvar i budgivningen. Hej då med den. Varför hade jag en påtaglig lust att slå mäklaren när han sa det?
Fast han bara log och sa “Lycka till!”. Lycka till själv din jävel, tänkte jag, och tog mina tre väskor och stretade nerför Årstavägen i modden. Hem till tre rum och kök som snart blir en etta med kokskåp i Högdalen.
Lycka till.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer