Ibland får jag panik för att jag tror att orden ska ta slut. Låter helt sjukt, men jo. Så kan jag känna.
Som liten kände jag från och till, en äkta rädsla för att musiken skulle ta slut. Att alla kombinationer av toner och harmonier plötsligt skulle vara upptäckta, skrivna och sjungna och musiken skulle bli så att säga “färdig”. Att det inte gick att skriva fler låtar eller komma på fler texter för allt fanns. Och så tänkte jag ibland att varje människa kanske bara fått ett visst begränsat antal ord att prata under sin livstid. Vissa har många outnyttjade kvar när de dör, medan andra bara blir tvungna att tystna, mitt i en mening. För där var ordantalet förbrukat. Man var kanske 43 när det hände. Det skulle kunna hända mig. Kanske redan vid 39.
Då hände det ibland att jag bestämde mig för att vara tyst nån timme (höll sällan längre än så). Och när talpedagogen bestämde att jag skulle vara tyst en hel vecka (åttiotalets svar på penalism?) på grund av min heshet (som visade sig bero på en missbildning som inte alls påverkades av min tysta vecka i helvetet) så tänker jag positivt; jag sparar i alla fall lite ord. Man ska tänka positivt.
Riktigt så där naiv är jag inte längre. Men jag kan som sagt fortfarande få panik över att det finns nåt slags världens ände för mina ord och tankar. Som när advokaterna i Mening of Life gjorde en missbedömning angående jordens rundhet och plötsligt föll över kanten. Där var slutet, liksom. Tänk om det helt enkelt inte kommer fler tankar. Idéerna tar slut. Hjärnan stagnerar och stannar av och nöjer sig. Fy satan vad läskigt.
De senaste gångerna som den där paniken kommit över mig, har jag kunnat tygla mig genom logik. Så länge man finns så tänker man. Och så länge man tänker går det att fomulera. Och så länge man kan formulera så kommer orden. Så länge orden kommer, kommunicerar man. Och så länge man kommunicerar tänker man nya tankar. Och så kommer idéerna.
Pju. Så är det väl? Säg att det är så. För om orden tar slut, då vet jag inte.
Och om vi har ordbegränsning så är det väl lika bra att jag jobbar med den som med allt annat – köra på tills det tar slut. För sen tar nåt annat vid.
Så vet jag att det är i alla fall.
Nåt annat tar alltid vid.
Köp Efter Morris här:
Gulledej! Inte kommer dina ord att ta slut, inte! 🙂
Som Astrid Lindgren sa till sin väninna Kerstin Thorvall, när Kerstin oroade sig för sin framtid (och samtidigt hade ont i en fot):
“din tå oroar mej väldigt, men din framtid icke. Framtider blir på det ena och andra viset men aldrig som man tror just. Och vad som än händer så har du ORDEN, glöm inte det.”
Fint sagt, och jag tror hon hade rätt. Att orden finns där alltid, i en eller annan form. Och skulle orden eller snarare kommunikationen ta slut i en konstellation, så uppstår den igen i en annan.
kram, du fina ordmästare!
Jo. Det är ju så. Det kommer inte ta slut. Fast på nåt sätt är det kanske bra att oroa sig lite och inte ta det för givet. Att det bara ska komma och komma. Jag har nog ett ganska respektigt (nytt ord där) förhållande till mina ord. Vi respekterar varandra – jag och orden.
Puss, fina du!