Jaha. Då var skolan slut för terminen och Julian har haft sitt livs första avslutning. Samlingen på skolgården var lång och rektorn höll ett fruktansvärt tal som innehöll nån slags saga om flickor med dyslexi och kronprinsessan och lillprins Daniel. Vet inte om hon trodde att hon var rolig. Rektorn alltså. Vi var några upprörda föräldrar som egentligen ville slå ner henne, men enades om att skicka ett mail istället. The swedish way.
Barnen sjöng och var söta. Tjejerna var rosa och killarna brottades. Fröken var gravid och alla föräldrar lyckligt gifta med varandra. Vi fick jordgubbar och blaskigt kaffe.
David var där. Jag har nog inte sett honom under så lång tid sammanhållet, minst en timme, sedan vi bodelade (vilket ju var en härligt tillfälle att ses…). Vi småpratade lite. Praktiska prylar. Annat. Hur går det med det ena och hur hur går det med det andra och hur går det med allt? På någon nivå var det ganska trevligt. Men också väldigt väldigt dötrist. Och när jag hörde honom prata med en annan pappa och nämna orden “slutseminarium” och “avhandling” så sköljde en våg av illamående över mig. Kallprat om avhandling har jag lyssnat på i över sju år. Börjar kännas hyfsat uttömt.
Jag hann tänka “Jag orkar inte höra skiten. Jag orkar inte…” innan jag insåg att jag inte heller behövde göra det.
Så innan jag hann höra ordet “moské” tog jag Julian i handen och sa att vi skulle gå. Och så gick vi.
Hej då skolan. Hej då David.
Over and out.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer