Jag hade en fantastiskt trevlig middag i mitt kök i lördags. Gamla och nya vänner i ljuv förening. Så mycket att prata om, så lite tid. Och det är då man drar ut på tiden länge för att slippa gå och sova bort livet. Det straffar sig naturligtvis. Men jag tar alltid mitt straff med rak rygg. Hittills har det i stort sett aldrig varit i onödan.
Söndagen kröp därmed fram. Eller var det jag som kröp fram, med söndagen i släptåg? Vilket som. Resultatet detsamma. Knopfritt.
Därför var det oväntat att vi faktiskt skred till verket rätt sent där på söndagskvällen. Vi gjorde det.
Vi köpte en resa till Australien.
Jag är väldigt oberest. Kanske den som reser minst i hela min bekanskapskrets faktiskt. Jag har verkligen aldrig varit utanför Europa. Vet inte om jag passar så långt bort från Årsta, egentligen.
Att smälta det faktum att jag ska färdas över halva planeten kommer ta en stund. Förmodligen hela vägen till 14 april som är avresedatumet.
Men det är trots allt bara den ena dimensionen. Den andra handlar inte alls om fysiskt förflyttning genom atmosfären. Den handlar snarare om att röra sig bakåt i tiden. M’s bakåt. Där jag aldrig var med.
Jag kan naturligtvis inte resa bakåt i tiden. Men jag kan i alla fall vända mig om lite. Och det är främst det som den här resan handlar om.
För jag tror kanske jag måste vända sig lite bakåt för att förstå vad det är jag ser när jag tittar framåt.
In i de där australiensiska ögonen.
Köp Efter Morris här:
Vända sig bakåt för att se framåt – många av dina formuleringar går rätt in. Den där till exempel. Tack! 🙂
Det finns inget så stort för mig, som när det händer. Värme känner jag nu. Min tur att säga; tack.
I have been so beeldierwd in the past but now it all makes sense!