Picnicpanik

Klev utanför porten 7.45 sharp imorse. Bling. Meddelande i mobilen. “Picnic Julian”.

Jaha. Så har det hänt. Jag missade en viktig dag och mitt barn blir killen med knäckebröd, kranvatten och en brun banan på skolans avslutningspicnic.

Great.

Springer till dagis med Julian i släptåg för om det går tillräckligt fort så kanske kanske kanske jag hinner hem och steka pannkakor innan de ska gå iväg med klassen. Eller nej. Inte pannkakor. Men jag kanske hinner upp och bre en macka i alla fall. Tänkte febrilt igenom alla köksskåp och försökte visualisera alternativ. Men jag såg bara sånt som måste kokas eller tillagas.

Fast å andra sidan var jag ganska säker på att jag läst veckobrevet och inte sett något om medhavd matsäck. Försöker luska med Julian.

– Mamma jag har ingen aning! Ska JAG hålla reda på det? Det är väl ändå en vuxensak?

Ja ja ja ja. Rub it in. Jag kanske inte är vuxen, okej!

Kutar upp till skolan och rycker en fröken från en annan klass. Med andan i halsen undrar jag om jag ska hem lite snabbt och steka pannkakor.

– Nej nej. Skolan bjuder! Ta det lugnt…

– Men åhhhh! Tack! Tack! Jag trodde att…

– Du. Ta det lugnt. Jag förstår. Du trodde just att du var världens sämsta förälder, eller hur? Men det är du inte. Okej. Det ordnar sig.

Jag ville nästan krama henne så hårt jag kunde. Men det gjorde jag inte för det hade varit jättekonstigt.

När jag gick mot bussen ville jag nästan gråta. För att hon var så snäll. Lättnadsgråt. För att det gick vägen. Typiska I-landstårar.

Hallå. Var gjorde jag av perspektivet?

Köp Efter Morris här: