Igår var det min tur; jag var på föräldramöte. På Rufus småbarnsavdelning, samma som Julian gick på en gång i tiden. Den enda skillanden är att Julian blivit äldre, annars hade tiden stått stilla. Och föräldrarna var nya också. Och barnen. Fast de var inte där.
Sådana här möten är en fascinerande tillställning. Egentligen behöver man bara bevista ett i livet. Sen kan man dem.
Först får man ett nytt namn. Man heter “Rufus mamma” helt enkelt. Sen får man får fika med ljummet kaffe och längd från Konsum. Och det kostar 15 spänn. Man får veta att man måste märka barnens kläder, att personalen är för få, att de jobbar med genusfrågor (“Här låter vi minsann pojkarna leka med dockor och flickorna med bilar, det är bara det att de inte vill det för det mesta”) och att de försöker vara ute så mycket som möjligt eftersom det minskar risken för infektioner. Good shit. Eller halvgood i alla fall.
Och sen finns en rad föräldratyper. En frågar om läroplanen. Någon understryker vikten av att alltid möööööta barnens behov (jag antar att vi här pratar om behovet av att slå en traktor i skallen på ett annat barn, ta någon annans macka, peta pinnar långt in i ögonhålorna eller rita på byxorna). En frågar om pedagogiska mål och visar att han eller hon vet skitamycket om pedagogiska mål. En berättar gulliga historier om sitt eget barn och tror att alla andra bryr sig. Samma person citerar också sitt barn på bäbisspråk och skrattar “oj-oj-oj-hon-är-för-tokig”-skrattet. En poängterar vikten av att barnen INTE ska äta söta mellisar för det hade vare sig personal eller andra föräldrar en aaaning om. En skruvar obekvämt på sig och käkar mackor under tiden. Och det är oftast jag.
En lista går runt där man skriver upp sitt namn, barnets namn och telefonnummer. Alla ska prata om var alla bor och alla bor för litet och vill flytta men har inte råd. Sen reser sig alla unisont och går runt i lokalerna, tittar på leksaker och i barnens pärmar. Sen tittar alla på sina barns “konstverk” och tittar jättekonstigt på en förälder som ironiskt refererar till sitt barn som obegåvad eftersom han bara åstadkommit en kladdig oformlig prick. Det är också oftast jag.
Men jag överlevde. Och sen gick jag hem och provade mina nya skor som jag powershoppade på tjugo minuter inne i Skanstull.
Köp Efter Morris här:
Ja, det där är nog alla svenska dagis i ett nötskal… he he.
Det där kunde ha varit samplat direkt från vårt dagis (förutom att man inte får nåt fika alls). Träffsäkert! Vågar inte tänka på vem av föräldratyperna jag är.