Ibland vet jag inte om det är platserna eller jag själv som förändras. Kanske möts vi halvvägs? Så lagras alla mina värdefulla platser ovanpå varandra, inuti. Som årsringar.

Varje vår kliver jag in i min torpträdgård på ett nytt sätt. Och varje vår visar den upp sig i en form jag aldrig tidigare sett, sluter sig om mig. Absorberar mig lika mycket som jag sjunker ner i den.

Mitt barndomshem. Där kan jag numera, i minnet, förflytta mig ganska obehindrat mellan olika tillstånd. Går in i tid och rum och känner hur allt fysiskt transformeras i mitt medvetande.

Blundar och reser mellan tider. Reser mellan olika former av mig.

Allt i rörelse. Som om kanterna av minnet mjuknar och hårdnar. Ljuset faller olika, skuggorna och värmen i bilderna pulserar genom tiden. Jag står som betraktare. Tittar på när gången upp mot huset blir smalare och trädkronorna större. Står på trappan och känner doften av skolgång och höst. Den är alltid densamma, murkna löv och kompost, ruttna äpplen, nyklippt gräsmatta. Mörkret som sluter sig. Dagarna som går mot krispiga nätter.

Jag vet precis hur det slutar varje gång.

En tonårstid. En barndom. Ett ännu längre vuxenliv som summeras i lager på lager där det enda som är konstant är platsen. Rummet och resten expanderar och krymper.

Jag expanderar och krymper. Fyller upp mina lungor och lämnar för att gå vidare.

Jag sitter på mitt torp och ser ut över den här trädgården. Inte samma som förra året eller året innan dess. Alla de andra trädgårdarna är borta, och just nu har jag bara den här.

En stund.

Innan den stelnar och blir till ännu en årsring.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: