… och på den tredje VAB:dagen hängde sig mamman…
Nej, nej. Det gjorde hon inte alls. Men hon kände att en hel del märkliga tankar uppstod. Möjligen sådana som fångar i isolering får.
Natten var fin. Rufus sov hela i sin egen säng. Jag var hoppfull när jag dansade in i duschen klockan 06.00. Hela dagen var inrutad tills Julian vaknade med feber. Så det som skulle varit en effektiv dag med viktigt möte blev istället en tredje VAB:dag. Folkets jubel.
Mötet styrdes raskt om till en Skype-variant med min potentiella arbetsgivare (som även fick förmånen att ta del av min snorige son som jag fick ha i knäet under mötet). Jag jobbade till och från under dagen, mellan snytningar och tröstpussar. Rätt effektivt om jag får säga det själv. Jag hann till och med till ICA, helt ensam (hotade med uteblivet fredagsmys om jag inte kom iväg, barnen glodde film hela den kvarten det tog). Så på tre dagar har jag varit utomhus sammanlagt en timme, skulle jag tro. Sinnessjukan dallrar i luften. Jag är inte gjord för sånt här.
Men nu är det fredag kväll. Alla börjar tillfriskna, även om vi vadar till knäna i snorpapper här hemma. Vi är vid tämligen gott mod. Mycket tack vare att jag faktiskt hade ett par kalla Hof i kylen och kan sköta delar av mitt sociala liv på nätet. Annars vet man aldrig hur det hade gått.
Mitt gamla jag hade bara legat i sängen och gråtit vid det här laget. Mitt nya jag har gråtit lite, men också accepterat att det bara är jag som kör det här racet nu.
Även om jag accepterar, önskar jag mig bara två friska ungar nu. Om inte annat så för att snorpapperet håller på att ta slut här hemma.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer