Det finns saker som inte händer när man är ensam. Saker som man tidigare aldrig reflekterade över. Men nu, när de inte längre händer, bildar de små tomrum, små märkbara hål i timmarna som går.

Kaffelukten i lägenheten en söndagsmorgon när man ännu inte gått upp. Slamret i köket. Skratten och pratet. Ljudet av familj. Reflexen att skicka ett sms så fort barnen sa något minnesvärt. Sms som skickades till någon som verkligen förstod läget och storheten, mer än någon annan. Ljudet av en nyckel i dörren. Dialogen. En puss när man kom hem från jobbet. Kramarna.

Det är då jag inser att sms:en till största del skickades av mig ändå. Och sällan kom ett svar. Pussarna och kramarna existerade inte de sista två åren. Jag kan inte ens minnas när vi gick och lade oss samtidigt, det var så mycket viktigare att jobba. Dialogen blev en monolog och publiken hade gått hem för länge länge sen. Jag körde för tom salong. Ho ho. Vilket slöseri med energi.

När började alltihop? När hände det? När det tog slut har jag FULL koll på, men när började slutet, så att säga? Inte en aning. Det bara hände.

Och det var antagligen lika bra. Som det gamla ordspråket säger; eget kaffe doftar bäst. 

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: