Och då tänker alla “Härligt!!!”. Jag tänker “Jaha…”.
På nåt konstigt sätt så infinner sig inte den där sköna feelingen just i år. Jag letar efter den, tro mig. Jag har massor att se fram emot, tro mig. Men det liksom kommer inget.
Förra året vid den här tiden stängde jag av min dator och gick hem till min familj och fem veckors ledighet. Förra året hade vi packat ihop oss omsorgsfullt och drog omgående ner till torpet tillsammans. Slängde oss på gräsmattan, typ. Lagade middag och korkade upp cavan och skålade för det vi hade framför oss. Allt ackompanjerades av en brännande känsla i magen av att allt inte var som det skulle.
Dagarna gick. Veckorna gick. Vi gjorde saker tillsammans och jag blev bara tröttare och tröttare. Ville bara sova. Nu i efterhand tolkar jag det som kroppens enklaste försvar för att komma bort från allt. Sova är en bra grej då, om man kan hålla mardrömmarna borta. Men det gick inte, det håller aldrig i längden. Och snart fanns mardrömmen såväl dag som natt.
Den femte och sista semesterveckan den sommaren innehöll ett samtal (kanske är desinformation att kalla det samtal när det bara var jag som pratade, monolog’s more like it) som skulle komma att bli upprinnelsen till helveteshösten.
Poff.
Så gick ett år och jag går en helt annan semester till mötes. Inte sämre – tvärtom! Klart bättre. Men en helt annan. Något jag inte är van vid. Så förväntningarna är nära nog noll.
Men jag börjar i alla fall med att sätta mig på båten till Gotland. Känns som att väldigt lite kan gå fel om man gör det.
Sen får vi se vad som händer.
Go with the flow.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer