I den här samtiden verkar vi älska att byta namn på jobbiga saker för att få dem att försvinna. Ett sorts vuxensätt att ljuga så att vi tror oss själva. Alternativa sanningar, så att säga. Den moderna människans problemlösning.
På samma sätt försöker jag formulera om det faktum att jag är på väg mot ålderdomen med stormsteg. Inte klimakteriet väl? Inte jag. Som är 25 år. Inte ens förklimakteriet helst. Det måste finnas ett förstadie som inte känns lika definitivt?
Därför vill jag härmed deklarera att jag INTE är på väg in i övergångsåldern. Inte riktigt än. Än så länge är jag bara lite hormonutmanad…?
Att vara hormonutmanad är lite som att vara bakis (jag har varit ganska mycket bakis i mitt liv så jag är hyfsat väl förberedd, det får man ge mig.) – fast liksom HELA tiden. I flera dagar, veckor, månader. Vad vet jag – år?!
Och för er som aldrig varit bakis kan jag förklara.
Svettningar – natt och dag, numera. Ångest och en känsla av vilsenhet (“Vad gjorde jag igår nu igen…?”). Ifrågasätter allt – bla den egna existensen, men även saker som mitt föräldraskap, min kompetens, min person, bostadsort samt mitt sätt att leva generellt.
Ständigt sug efter något (gärna onyttigt, gärna ostbågar.). Väldigt törstig (har att göra med all vätska som går förlorad och sugs upp av lakan och kläder?). Fruktansvärd frossa (Googlade: “…det kan även uppstå kylvallningar som inte är lika vanliga som värmevallningar” – man älskar ju att vara lite ovanlig…) – som att det uppstår en köld inuti som möts av kylkan utanför och SAMTIDIGT vara inslagen i gladpack som täcker varje por. Känslor av panik och av att det inte finns en utväg, helt enkelt.
Vidare: diffus huvudvärk, lite lock för ena örat då och då (?), svårt att tänka klart, galopperande viktuppgång, liten till ingen sexlust och vill BARA BARA sova (Fan vad jag ÄLSKAR att sova! Det är min hobby just nu.)
Men det är inte helt nattsvart, det skulle jag inte säga. För faktum är att jag – rent historiskt – aldrig varit så kreativ som under mina bakisdagar. Alla garden nere, reaktionsförmågan borta, alla mentala spärrar för långsamma för att stoppa mig.
Många av mina glasklaraste idéer och modigaste beslut har flutit upp under påverkan. De har trätt fram ur dagen-efter-dimman.
Så jag hyser hopp! När kroppen lägger av, växlar själva jag:et upp? Kan bara sluta i succé på en eventuell dödsbädd?
Jag må vara utmanad på olika sätt.
Men jag är fan inte död än.
Jag är ju bara 25, trots allt.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer