Speglar

Jag har köpt gymkort på mitt Kalashnikov-gym. Och jag har höga ambitioner som jag vet att jag kommer att uppfylla. Jag är sån. Jag är målmedveten. Men bara med saker jag känner att jag verkligen vill vara det med. Jag kan vara envis, om det är värt det. Man ska värdera envishet och på vilka saker i livet man bör slösa den.

Så gick jag dit. Jag var nästan ensam där i en hel timme. Jag, min Fuck off-musik och en massa maskiner.

Och speglar.

Och det var intressant, det jag såg i de där speglarna som täckte hela väggarna. Jag speglar mig relativt sällan, kan jag tillägga. För det första såg jag en person som var fan så mycket smalare än den som satt framför samma speglar för två år sen (sist jag hade kort på samma ställe och gick dit regelbundet). Jo, jag vet. Det kanske är oviktigt. Men för en som varit väldigt överviktig så är det inte lika irrelevant.

Hon var också två är äldre. Det syntes rätt tydligt på rynkan mellan ögonbrynen och kinderna som fått nåt slags märkligt häng. Gravitation. Och livets obarmhärtiga framfart, gissar jag.

Men om vi fokar på rätt saker nu, så såg jag en person. En människa med mål. Ett syfte. En aggressivitet. En individ med ett inneboende lugn mitt i kaoset. En människa som vet att hon är värd nåt, trots att inte alla kan se det och som vägrar att foga sig. Äntligen så vägrar hon att foga sig. Det är fan färdigfogat (det ordet finns inte).

Sen såg jag också den där lilla lilla flickan där inne (oj, vilken klyscha, men jag såg henne faktiskt). Som är livrädd för att förlora allt. Som tycker att livet är så smärtsamt orättvist och som bara vill lägga sig ner och gråta. Som inte vill vara med längre. Som inte får vara med och leka längre. Som gjorde nåt fel, fast hon inte förstår vad det felet är. Den osäkra.

Och över henne, som en rysk docka, såg jag nån form av mamma. Som har ansvar för två liv, två liv som håller på att ta sin början. Och jämfört med de två liven känns allt annat så futtigt. Så oviktigt.

Plötsligt sitter allt ihop. Barnen. Jag, alla mina olika jag som finns här inne. M. Pengarna. Framtiden. Ansvaret. Allt bara snurrar runt i en stor hög och jag kan inte se hur jag ska få ihop det. Vet inte hur jag ska sortera mitt liv.

Och när jag kom hem hade ännu en fin kollega skickat ett mail. Han tror att jag klarar det och önskar mig lycka till med allt. Det är då det går upp för mig att jag genomgår mitt livs andra stora separation. Jag har inte sett det förrän nu. Ett år efter den första är det dags igen.

Med full kraft slås jag då av insikten; klarade jag den förra, så är den här en promenad i parken. Den förra krossade mig. Den här gör mig förbannad, jag hoppar över ångestfasen den här gången. Går rakt in i energin.

Fuck it. Fuck allting.

Sa hon, och hällde upp ett glas rött. Till.

Imorgon kan vad som helst hända.

Köp Efter Morris här: