Igår gjorde jag inte många knop. Spenderade kvällen på soffan. Surfade med mitt nya bredband. Glodde på dålig teve.
Ikväll är ordningen återställd. Middag med vänner. Lego. Bad. Bolibompa. Våningssängen blev ett rymdskepp. Pyjamasarnablev genast rymddräkter och Rufus blev inte klok. Julian och jag skrattade så vi kiknade.
Sen ville Rufus läsa Knyttet och Julian skriva vidare på sin bok. Jag älskar Vem ska trösta knyttet? Har alltid gjort. Jag tröttnar aldrig på den. Språket, rytmen, storyn, teckningarna. Den är fulländad. Och så symbolisk, särskilt just nu. Ångest-Mårran som sprider kyla. Den lilla, vilsna som blir stark. Den ensamma som blir två.
Just ikväll fastnade jag på några rader som gick rakt in. Ovanligt rakt in.
Och Knyttet tog av skorna och han suckade och sa:
hur kan det kännas soregesamt fast allting är så bra?
Men vem ska trösta Knyttet med att säga: lilla vän,
vad gör man med en snäcka om man ej får visa den?
Det var så det var. Att känna sig så bottenlöst ensam i en relation. Allting var bra utanpå, men det lyfte aldrig inuti. Jag hade ju allt, men ändå så tom. Min terapeut kallar det nedstämdhetsdepression och tror att det pågick under de sista åren. Att jag hamnade där för att jag saknade så mycket.
Slutsats: Knyttet behöver en terapeut?
Eller träffa ett Skrutt.
Jag verkar ha gjort både och.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer