På golvet en öppen, och mycket kaosartad, svart resväska. En ack så ordinär, men ändå så betydelsefull. En som transporterat en del av mitt bohag bort – och sen hem igen. Äventyret och tryggheten. En oansenlig symbol för frihet. Adresslapp och bagagetag. ARN. EDI.
Bredvid den – påsar från här och där. Presenter till ungarna. På köksbänken – en rund och härligt hög och hård kartong med en (förhoppningsvis) god flarra whiskey. På soffbordet ett boaring card. I skafferiet, en förpackning med fudge och två påsar Jelly Beans.
I skallen – minnen jag inte kan leva utan.
För varje resa byggs det redan stora ännu större. Den här gången lärde jag mig hur det känns att köra vänstertrafik. Jag fick – återigen – syn på hur jävla bra vi är på att resa tillsammans, jag och M. Travelling Team. Fick svälja något annat än Hof och fick smakupplevelser som min (snart) 43-åriga tunga kommer att kräva mig på regelbundet. Såg saker som gjorde huvudet till en Monty Python-animering – någon lyfte på locket och ut flög kolsyra mixat med intryck och happiness. Vännerna, skratten, samtalen. Som om jag aldrig varit äldre än tolv år gammal.
Jag fick timmar som finns kvar och alltid stannar. Minuter som inte släpper taget. Stunder som studsar.
Och som alltid håller vemodet mig sällskap. Troget. Blicken ut genom bilfönstret över hedarna som susar förbi i mile efter mile, ögon som fastnar på något större. Tiden som går för fort och medvetenheten om min priviligierade tillvaro som jag vill dela upp i atomer och sprida över världen. Flyktigheten och flykten. Känslan av att jag inte borde, inte får eller inte förtjänar.
Lyckan som kommer lika starkt som kravet på en motprestation.
Efter pass och incheckning och taxfree halvlåg vi på en bänk på Edinburghs flygplats. Käkade fudge i brist på lunch. Väntade på boarding. Lyssande på tråkig svenska, hörde fördomarna hagla och fick våra egna bekräftade. Såg på varandra.
Och jag tror M tänkte precis som jag.
Det är borta vi hör hemma.
I ständig rörelse.
Det är där vi måste vara.
Senaste kommentarer