Tio år senare

Jag är dålig på datum. Jag är egentligen dålig på allt som innehåller siffror, kan man säga. Ganska nyligen lärde jag mig mina barn sista siffror i personnumret och om några år är jag kanske redo att slänga bort fusklappen som jag har i plånboken. Jag glömmer födelsedagar och jubileum av alla de slag – trots att jag är bäst på att fira vad fan som helst för att göra vardagen lite mer otippad än den vanligtvis är.

Så jag minns inte vilken dag, men jag minns vilken månad och vilket år som jag för första gången fick torpnycklarna i min hand. Det var i början av juni 2007. Tio år sen. Typ.

Minnet är lika skarpt som om det hade skett i förra veckan. Och nu tänker ni “Vilken underbar känsla det måste ha varit” – men icke.

Jag ångrade allt.

Verkligheten såg inte alls ut som den där torpvisionen jag hade haft sen jag var 12 år. Köksgolvet var ruttet, 80-talstapeterna stod som spön i backen i varenda mögligt rum, bodarna fulla med skit och dödliga kemikalier (“Berndts Blandning”?!), alla eldragningar var livsfarliga, vattnet luktade svavel och trädgården ett kaos där allt vi planterade dog inom en vecka.

Inget blir, som bekant, någonsin som man tänkt sig.

Tio år senare är köket en del av min själ och trädgården den plats som lärt mig mer om mig själv än all världens terapeuter, coacher och självhjälpsböcker i världen någonsin skulle ha kunnat gjort.

Varenda hammarslag, målarfärgsskrapning och penseldrag sitter i kroppsminnet som en puls. Alla mil med gräsklipparen har läkt bort smärta, ångest och meningslöshet. Höstnätterna i storm, de iskalla magiska vårkvällarna när allt släpper taget, de ljumma sommardagarna på en och samma skitiga filt i skuggan, i solen, i duggregnet. Samtalen, skratten, paniken, sommarprogrammen, den gudomliga maten, brasorna, spelkvällarna, den bråddjupa ångesten, tårarna, saknaden, ensamheten, samhörigheten. Alla groparna som grävts, buskarna som beskurits, ogräs som ryckts upp med rötterna bara för att komma tillbaka nästa dag. Grälen som bråkats, mörkerrädslan som bemästrats, de nattliga insikterna som slagit till vid varje obevakat tillfälle.

Bara barnfötter mot gräs, i stövlar, i gympaskor, i träskor. Storlek 21 till 40.

Kärleken i väggarna. Kärleken överallt. Hemma. Trygghet.

Tack för alla gånger du räddat mig och parerat när jag inte kunnat tänka klart. Tack för allt syre, meningsfullheten och för att du lärt mig allt jag kan. Tack för alla utmaningar och läskigheter som gjort mig orädd och byggt min ryggrad starkare.

Tack för att det sneda skjulet inte rasat ihop än och för att du verkar gilla mig precis lika mycket som jag gillar dig. I en yra av ren uppskattning lovar jag att byta bröstpanelen på framsidan och rödfärga i september. Och kanske riva ner innertaket i köket. Om jag hinner.

Tack för de första tio åren. Jag tänker inte ge upp om inte du gör det.

Hundra år till. Eller tusen.

Vi säger tusen för det känns lagom oändligt.

Tack.

Köp Efter Morris här: