Så gick en hel vecka. Igen. En bra vecka. Många skratt. Och tårar. Sorg, saknad och död sida vid sida av ömhet och liv. Verkligheten. Några insikter och ytterligare några dagar som får mig att förstå vilken plats M har tagit i mitt liv. Eller fått, kanske man säger.
Så skildes vi åt ikväll och proppen drogs ur. Jag blev sittade på köksgolvet bland ouppackade matkassar och lät det ta över för jag kände att inget annat hade varit möjligt ändå. Och jag saknade mina barn så intensivt att jag nästan kände deras händer i mina och hörde deras röster i sovrummet. Var är ni? Var? När ni inte är här med mig.
Och nu är det tomt och tyst och välstädat här. Ensamt. Och jag har inte lust med någonting.
Just nu känns det som att jag vill ha allt, men har ingenting. Just nu känns allting så fruktasvärt långt bort.
Är det så här livet ska vara? Är avsaknaden alltid större än närvaron i det här nya ensamstående livet?
Jag vet inte. Vet inte ens om jag vill veta.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer