Oj, oj, oj. Började med ett av förråden och betade mig in bland lådorna (först fick jag flytta en växasäng och en tvättmaskin, redan där var jag trött). Mycket riktigt, det mesta är hans. I alla fall i den yttre delen. Etnologi till förbannelse. Symboliken är talande.
Längre in kom jag till barnkläder, barnkläder och barnkläder. Julians första kläder som han fick på BB. Boklådor, gamla sovsäckar, pastamaskinstillbehör (ni vet, pastamaskin som man använder nästan hela tiden i sin vardag), kängor, pärmar, extrafiltar, väskor.
Sen kom de mer jobbiga lådorna. Alla gemensamma kort och brev. Små lappar med kärleksbetygelser. Sparade bröllopssaker. Fy fan. Nu börjar det göra ont.
Sen kom droppen. I en papperskasse med Davids sparade t-shirtar med tryck ligger den tröja jag hade på mig när vi träffades. En ljusgrön, enkel t-shirt från Indiska. Jag älskade den. Han har sparat den i alla år.
Och nu orkar jag inte packa mer. Allting rann ur mig och ut på betongolvet i källaren. Jag bara gråter. Gråter för att vi inte fick det att funka. För att vi är såna losers som inte kunde ta vara på det vi hade innan det gick åt helvete. Gråter för att allt känns så förlorat och för att jag inte orkar hålla min energi uppe ibland. För att jag är besviken på honom som så enkelt kan gå vidare och gå upp i någon annan innan vi ens hunnit avsluta. Gråter för att han inte är här och tröstar mig när jag behöver honom. Gråter för att jag inte kan släppa taget. Gråter för att det gör så jävla inihelvete ont.
Men jag kan bara fortsätta till straxt före 16.00 för då stänger Östberga Återvinningscentral.
Köp Efter Morris här:
Ja, man får inte gå ner alltför djupt. Där har jag redan varit och vill aldrig dit igen. Nu kan jag möjligen tillåta mig att dippa lite. Men sen räcker det. Man har ju tider att passa.
Mitt i allt elände så finns den där – din humor (jag tänker på din avslutande mening). Och det är så jäkla härligt att se. Den kommer hjälpa dig att ta dig igenom det här. puss