Hej då ettan. Julian gick ut idag. Bara åtta år kvar tills grunskolan är avklarad. And counting.
Nej. Jag ska inte vara sån. Det var så fint så fint. Min son var blasé som vanligt och väldigt osentimental. Han undrade mest var glassen var till avslutningsfikat.
Och ikväll styrde vi upp en grillkväll, jag och några klassföräldrar till. En helt ljuvlig och ljum Årstakväll. God mat. Fint sällskap. Galna barn. Min exman var där. Och M. Och det var bra. Märkligt, men bra. De gick hem tidigt men vi var ett par stycken som sent satt kvar på värdparets balkong, pratade och drack vin tills det inte gick mer.
Då tog jag Rufus på pakethållaren på min cykel och sen gick vi hem genom natten, mina söner och jag. En så otroligt lyckad kväll.
Och ändå, när jag gick hem där med två barn som pratade oavbrutet i munnen på varandra medan jag lyssnade halvt frånvarande, kunde jag känna en annorlunda sorts tomhet. För även om vi var många där och M fanns, så kändes det så ensamt att gå hem, bara vi tre.
Jag saknar tvåsamheten. Jag saknar att gå hem ihop. Att HA ett hem ihop. Att ha rutiner ihop.
En tvåsam tillvaro som är vår.
Antagligen beror det enbart på den etablerade normen av att det är två man ska vara för att ha det bra. Men jag blir icke desto mindre påverkad. Det handlar inte om ett samboende, jag tror att jag skulle göra mig usel som styvmorsa – jag som knappt kan vara en vanlig morsa. Det är nåt som inte går att sätta fingret på. Jag vet inte vad jag vill eller hur jag vill att det ska se ut. Det är bara en vag känsla av saknad och frånvaro av nåt som jag ser att andra har.
En ensamhet i tvåsamheten. Jag är två när jag är tillsammans med M, men ändå själv med mina barn. Och då blir jag sorgesam. Och lite vemodigt tung för att det är så det är och det kan inget ändra på. Jag vill inte ha tillbaka det som var. Aldrig. Det är bara så oerhört svårt att vänja sig vid att inte ha det som är helt självklart för så många andra. Jag vill inte byta bort det jag har nu. Inte. Men jag ställer min tillvaro mot andras gång på gång, och då blir den så påtagligt skild från deras.
Så alla ni som går och lägger er bredvid varandra om kvällarna, gör mig en tjänst – uppskatta det. Uppskatta att borsta tänderna ihop. Kramas. Pussa varandra god natt. Se varandra i ögonen. Tala om att det betyder så jävla mycket att det är just han eller hon som ligger just på den kudden, just bredvid dig, just den kvällen i just det här universumet på just det här jordklotet i just det här landet i just den här staden.
Det finns inte så många kvällar i det här livet och just den här, så känns det så sanslöst jobbigt att behöva somna ensam.
Att vara två, fast en och en.
En märklig tomhet.
Köp Efter Morris här:
Nu var det ett tag sen jag läste din blogg, vännen. Och så läser man det här och inser att jag aldrig vill vara utan dina fina kloka ord. Det går rakt in i hjärtat. Alltid. Kan man prenumerera på dina tankar rakt in i hjärnan? Måste man gå via datorn?
Ja, precis sådär är det ju.
Tack hörrni. Och nu har helgen gått och barnen åker till sin pappa. Så ikväll får jag andra kramar, från en längre person.
Men nästan aldrig får man krama alla samtidigt.
Tack för era fina ord. Och smileysar 🙂
Tack för påminnelsen. Det är så lätt att glömma bort i allt det självklara vardagliga. Jag ska pussa extra ikväll.
Och du – du är en supermorsa, det håller jag med föregående skrivare om. Det kan man vara trots ett och annat raserianfall. (Hoppas jag innerligt…)
Kram
🙁 🙂 <3
Hinner inte mer just nu!
Jag vet precis vad du menar. Och det är därför jag kastade mig ut i styvfamiljelivet med allt vad det innebär. För det är härligt att vara två och just att lägga sig bredvid någon man tycker om – det är det bästa. Just så som du beskriver det (du skriver så bra, har jag sagt det?). Och just den stunden, varje kväll, väger upp alla styvfamiljelivets vedermödor.
Och du, du kommer bli en utmärkt styvmor om det blir så. Och du är redan nu en supermorsa. Så det så. Kram på dig.