Försommar. Det är mycket nu.

Tankar om framtid. Dåtid. Nutid. Beslut och idéer. Tankspriddhet och väldigt lite närvaro. Som en reminder så har jag inte kunnat känna någon doft från nån som helst vårblomma eftersom bihålorna varit fylld med snor. Dofter gör annars att man vet att man lever.

Och nu håller syrenerna på att blomma ut. Nåväl, tänker jag. Det kommer väl en till vår, förhoppningsvis. För jag missade den här totalt.

När jag har kaos brukar jag numera ägna mig åt att tänka ut alla små saker och tillstånd som jag gillar att befinna mig i. Och så låtsas jag att jag har alla de där sakerna på en kö och bara betar av en efter en. Som om jag stod i kassan på McDonalds vid lunchtid och skrek “Det går bra här också! Hej och välkommen!”. Äta här eller ta med?

Jag gillar att ha full tank i bilen. Det är nån sorts frihet i det. Jag gillar friden som sprider sig när barnen har somnat och jag går in och stänger fönstret i deras rum. Andetagen. Det vilande tillståndet som jag vet är så konstruktivt. Jag gillar att komma hem till min mammas trädgård efter en arbetsvecka. Att få en drink, en uppdatering av det senaste skvallret, en tur kring rabatterna och titta på hennes never ending odlingsprojekt. Jag gillar perfekt rostat bröd, kallt. Så att smöret inte smälter. Jag gillar när allt är inpackat på torpet när vi kommer ner en fredagkväll. Jag tar på mig stövlarna och går en tur i Mumindalen som oundvikligen och terapeutiskt hjälper mig att släppa all kontroll. Jag gillar morgnarna på stentrappan. Jag gillar att titta på M när han sysslar med nåt nytt matprojekt och jag sitter vid köksbordet och bläddrar i en kravlös tidning där det duger att bara titta på bilderna. Jag gillar att slöglo på  en opretto film som bara tilltalar mitt primitiva tonårs-jag. Jag gillar att höra svinhög musik. Särskilt i bilen. Och särskilt med full tank.

Jag gillar att vakna av ljuset klockan 04.00. Lyfta huvudet och befinna mig i nåt slags omedvetet gränsland mellan mina olika jag. De där minuterna när jag inte vet. Är jag morsa nu? Eller är det avlägset? Är jag mer… en annan version?

Jag lyssnar dimmigt efter andetag. Det är en ypperlig ledtråd. Är det två små andetag, ett på varje sida? Har jag en varm och ganska liten arm i ansiktet? Då är jag morsa.

Är det tyst och lugnt? Känns det tryggt? Har täcket bredvid mig en annan kontur? Då är jag en annan version.

Då är jag varannanveckas-versionen.

Jag är fullkomligt splittrad. I flera olika delar. Utkastad och helt oberäknelig.

Rutinlös.

Och det gillar jag.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: