Timmarna går. Dagarna går. Veckorna går. Jag går också rätt mycket. Och ibland springer jag.
Som igår. Igår sprang jag och uppfyllde en liten tanke jag haft sen jag gick ner mig i skiten i slutet av mars – jag ska orka dra femkilometersrundan i springtempo den här sommaren. Jag är ingen löpare, men det har visat sig vara en utmärkt ångestdämpare. Tror kanske det handlar om att det fysiska lidandet som löpning innebär blir så oerhört mycket större än själva ångesten i sig? Den bleknar bort i sammanhanget och det blir en paus för en stund.
Hur som helst – vi kan säga att jag självmedicinerar när jag envist lufsar fram i makligt tempo. Det är ingen vacker syn kan jag meddela. (Igår blev jag dessutom förföljd av en grävling ett hundratal meter. Det resulterade i att jag inte bara tog mig runt alla fem kilometer, utan gjorde det dessutom ganska snabbt med pumpande adrenalin. Kanske jag aldrig mer kommer springa den rundan så fort?)
Så jag springer. Promenerar. Jag går varv efter varv i trädgården. Rycker upp ett ogräs här och ett ogräs här. Tittar till våra tre nya clematissorter som vi planterade förra veckan enligt konstens alla regler. Förlorar mig i mina böcker och vill aldrig gå upp om morgnarna. Nattskriver. Dricker vin. Lyssnar på P1.
Ibland bara står jag, utan att veta varför. Kanske för att vänta in en tanke som nyss svävade förbi.
Jag tittar på molnen som åker förbi på himlen, som små lätta själar snurrar de omkring och blandar sig med varandra. Slits isär, går ihop, smälter samman, löses upp och försvinner in i ljusblåheten.
Lika förgängliga som existens. Lika omöjliga som timmarna som går.
En gång här, sen – inte längre.
Då och då äter jag något. Då och då diskar jag.
Och nu ska jag dammsuga.
Det behöver inte vara mer än så just nu.
Helandet fortsätter.
Köp Efter Morris här:
♡