Så är snart den första barnlediga helgen på länge över. Man kan väl säga att jag behövde den rätt rejält. Sova ut. Ha ett eget tempo. Dra på stan. Gå utan mål eller åtminstone med ett mål som jag själv styr över. Bortkopplad från det mesta, till och med skrivandet.
Snart börjar en ny vecka. Och även om jag faktiskt inte saknat barnen hittills så börjar jag känna att det är nåt som fattas på nåt underligt sätt.
Men jag kan vänta lite till. Vi har massa god mat och svindyrt vin att dricka upp innan jag är redo att kliva tillbaka in i verkligheten.
Ibland kan jag bara tycka att det här är det konstigaste livet jag någonsin levt.
Konstigaste och bästa. På samma gång.
Senaste kommentarer