Jag har möblerat om. Eller. Jag har flyttat soffan lite till vänster och kört ner en gammal stol (från mitt flickrum) och en fåtölj (farmors) till torpet.

Så nu har jag luckor och saknar sittplatser här i lägenheten. Men det är okej för jag vill ändå inte sitta här och häcka. Det är för trångt och klaustrofobiskt och inte vet jag. För mycket folk, för få kvadrater och ändå trivs jag på nåt självdestruktivt sätt.

Ändå är det hemma.

Vi sover lite huller om buller, försöker gå om varandra och inte göra saker samtidigt hela tiden. Parera våra respektive livsbehov. Eller främst rucka på dem. Anpassa. Men det är omöjligt att stänga dörren om sig och jobba på kvällarna för det finns bara tre dörrar – en till toan (bra), en till barnens rum och en ytterdörr. Har en garderob jag skulle kunna utnyttja, men den är om möjligt ännu mer klaustro än själva lägenheten. Dessutom får det inte plats en kropp där inne. Trappuppgången är betydligt större då naturligtvis, men då har vi det där med brandrisken och blockering. Och så vidare.

Och barnen bara växer och växer. Långa armar, långa ben. Stora pjuck i hallen och kylskåpet verkar ha ett hål på baksidan för hur mycket jag än stoppar in så är det ändå alltid tomt.

Imorgon ska jag försöka köpa nya köksstolar. För att kompensera för en icke-existerande köksdörr.

Svänger eventuellt förbi apoteket och köper ett par öronproppar och en karta valium. Och skavsårsplåster.

Så kan vi bo kvar ett sekel till.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: