Alltså. Jag har haft barnen mycket under december. Alla helger faktiskt och många veckodagar så det var ett tag sen jag hade en hel vecka utan dem. Men nu firar de julen med pappan och jag på mitt håll. Och egentligen är det ju ingen skillnad. Det är bara en vanligt barnfri vecka som råkar innehålla datumet den 24 december.
Och det är ju just det. Vad är det med det där magiska datumet? För plötsligt kan jag inte släppa dem. Allt känns krampaktigt och oöverstigligt. Och ensamt och ödesmättat och orättvist. När Julian släntrade iväg genom snön till skolan i morse fick jag panik och ville springa efter. På dagis dröjde jag mig kvar och ville inte släppa Rufus hand. Ville inte sluta höra hans röst.
Men jag gjorde det till slut. Och för att inte explodera pulsade jag raka vägen till gymmet och tog ut mig så att jag nästan kräktes. Det var skönt och det var smärtsamt. Paniken klingade av.
Nu ska jag ut på stan ensam och köpa de sista julklapparna.
Nej, jag vet. Jag är inte ensam.
Men det känns så idag.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer