Årets högtider har, sen ett tag tillbaka, förskjutits något. Förändrats, antagit nya former och helt andra nyanser. Från rött till blekt och intetsägande rosa.
Julen är till exempel bara viktig vartannat år nuförtiden. Nyår är inte alls vad det var när man stod och torkade snor mot en polares axel med en billig (och egentligen odrickbar) flarra skumpa i näven (halsa mousserande – what’s the grej, liksom?). Påsken handlar mest om att man vägrar KÖPA påskris och försöker få tag i nåt på billigare sätt – utan att lyckas innan påsken är typ över. Sen slår de ut lagom till Kristi Himmelsfärd. Och då orkar man inte gå iväg och slänga så man lägger skiten på balkongen och “tar det sen”. Så kommer snön redan i oktober och man har inte haft “vägarna förbi”. Innan man vet ordet av ligger nästa års ris ovanpå det gamla.
Och det är då man inser att det nog är Kristi Himmelsfärd igen och att man inte hann med våren det här året heller.
Men nej. Nu är det omtänk. Kalenderåret kommer från och med nu starta med öppning av torpet. Det ska bli årets viktigaste dag och symbolen för “nu jävlar”.
Den här oslagbart positiva nybyggarandan när alla projekt ännu är rimliga på ett naivt sätt. När man ännu inte förstått att det är mindre jobbigt – och förmodligen billigare – att bränna upp utemöblerna än att skrapa, grunda och måla två lager till. När man fortfarande har en bild av sig själv, sittande på knä i gräset, lyssnande på P1 med en kopp kaffe samtidigt som man lite mindfult drar med penseln längs en miljard springor. När man fortfarande lever i villfarelsen att man kommer att tycka att det är harmoniskt.
Det är liksom “pre” just nu. Pre logistikfest, storhandlingar, gräsklippning och avloppsrensning. Pre “leta efter rätt skruvmejsel i skruvmejselns motsvarighet till N.Y.”. Pre “men va faaan, har den här busken dött eller…?!”. Pre “men allvarligt… luktar det inte mögel” och pre “jag MÅSTE verkligen kitta fönstrena i år… igen…”. För att inte tala om pre allt snack om att “man måste också få njuta liksom, man kan inte jobba hela tiden” fast jag vet att grunden till allt är att jag älskar idén av en trädgård, utan att orka gå all in.
Trots allt detta – öppningen av torpet är större än och viktigare än nyår. Det är början på det jag gillar. För det är också pre ljumma sommarnätter i bersån, makalösa grillkvällar, samtal framför öppna brasan, storslagna planer. Och faktum är att några av drömplanerna faktiskt förvandlats till verklighet.
Så i helgen håller vi tummarna för att kylskåpet inte pajat och att pumpen inte frusit sönder igen. Och om fallet är så – tänker jag bara låtsas som inget och gå upp och slänga mig i vitsippsängen uppe i skogen.
Om någon försöker prata med mig ska jag hänvisa till Ronja och Birk och sen bara skrika.
Ashögt.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer