“Vilka underbara ungar!”

Torsdag. Årets första simskola. Ljust ute.

Vi tog bussen, tog t-banan, tog en promenad. Tog oss upp i omklädningsrummet. Stämningen var på topp. Minnet av höstens fruktansvärda kaostimmar i badhuset kändes väldigt avlägsna. Julian var glad, både före och efter. Han längtar redan till nästa gång. Rufus tror att han kan simma bara för att han låg som en liten groda och flöt på en gul flytgrej och sprattlade med benen. Jag låter honom leva i den tron. Han får själv upptäcka att hans teknik funkar dåligt utan gul flytpryl. The hard way, tänker jag.

Efter badet hade de båda lovat dyrt och heligt att åtminstone testa bastun. Men den blev dissad, minst sagt. Det blev en varm dusch istället och jag försökte få bort limmet som satt i Rufus hår. “Det var Wille som limmade i mitt hår när vi gjorde tuppar”. God damn you, Wille.

Sen gick vi ut och hade klädauktion, direkt ur skåpet. “Vems är den här strumpan?” “Min!”, “Och den här långkalsongen?” “Min!”, “De här jeansen? Men, det var ju mina egna”. Gapskratt. (Jag VET vems som var vems, men det var lite roligt, okej…).

Sen började Rufus testa skåpen. Till slut visste jag inte var han var. Det är några skåp att leta i på Forsgrenska… Men eftersom han tokskrattade så blev han inte så hemlig ändå. Till slut tokskrattade vi alla tre. En naken treåring i ett omklädningsskåp är trots allt rätt roligt. En treåring med bar underkropp, banan i hela käften och ärtgrön Kermit-t-shirt i ett omklädningsskåp är riktigt jävla skitkul. Tyckte jag och Julian i alla fall.

Då brast det även för den nakna damen bredvid. “Vilka underbara ungar!” utbrast hon med en sån där suck som endast damer kan få till. Jag log och kände hur hjärtat höll på att sprängas i bröstet. Av kärlek. Av stolthet. Av att livet fört oss närmare varandra. Jag tror att det var äkta lycka. Där. I omklädningsrummet på Forsgrenska.

Jag gick därifrån med tårar i ögonen och barnen tätt omkring mig. Mina barn. 

Köp Efter Morris här: