Storytelling och motivation – det hänger ihop

Vid några tillfällen i livet har jag varit anställd på större företag. Man kanske kan säga att jag var gäst hos verkligheten och iakttog med storögd fascination hur många människor med lika många personligheter skulle jobba ihop – och helst göra det med stort engagemang årets alla dagar.

I praktiken såg det annorlunda ut. Som det ju alltid gör.

Gemensamt för de arbetsplatserna jag erfor, var att de gjorde sitt bästa för att etablera någon slags organisatorisk värdegrund som vi alla skulle känna ”Yay!” inför. Någon ledningsgrupp satt på kammaren i flera dagar och formulerade en story som de tyckte angick oss alla. Sen kom de ut och presenterade den och sa: nu ska vi känna så här.

Men upprepade försök med ytliga teambuildingaktiviteter med agenda för att trycka in den där nya känslan, bet aldrig på mig. Ju mer de höll på, desto mer distanserad och manipulerad kände jag mig. Och jag tror inte jag var ensam.

Jag förstod det inte då, men idag är det glaskart: de ville signa ett mentalt kontrakt – men eftersom det bara var på deras villkor så funkade det aldrig. Det var aldrig en ömsesidighet, vi blev aldrig tillfrågade, vi fick inte vara delaktiga.

Eller nedkokat: vi skrev inte storyn tillsammans.

Och det var synd, för det hade kunnat bli så mycket starkare om vi alla fick vara med och leka, ge vår version, blanda in oss själva som olika ingredienser i den stora smeten. Fått smaken att bli mer… nyanserad, verklig, mustig. Levande. Rättvis. Involverande.

Motiverande. Motivation… vars mest grundläggande beståndsdel är att få göra saker på sitt sätt, att foga in sin egen ton i den stora orkestern.

Storytelling som strategisk teamutveckling

Om vi för en stund köper idén att vi är våra stories – att vi varje dag skriver nya rader i vår egen berättelse – då blir det också en helt naturlig fundering: vad händer om vi är många som berättar tillsammans? Om vi börjar experimentera ur ett större perspektiv, låter allas våra berättelser bilda en stor gemensam, en med många delar och nyanser som löper längs en röd verksamhetstråd. En som kanske inte alltid går att kontrollera, men som är fylld av engagemang och energi.

Att jobba med storyn som bas i både personlig och organisatorisk utveckling – är det möjligt? Jag skulle vilja säga att det inte bara är möjligt – det är dessutom stärkande och extremt kul. Och det kan bli den enklaste och mest givande formen av internkulturbygge, om du frågar mig.

Jag fascineras ofta av hur vi krånglar till det, när man i själva verket kan komma extremt långt genom att gräva där man står med de tre inslag som finns på de flesta företag: papper, penna och ett gäng huvuden. Världen är tillräckligt komplex i sig själv, ändå väljer vi att göra den ännu mer svåråtkomlig och abstrakt med termer och förkortningar uppifrån, ord som inte väcker något i oss, regler som vi hittat på för reglernas skull.

Vad hände med känslan? Varför använder vi inte den som mänsklig kraftkälla? Känslan som styr oss, som upptar oss, som vi aldrig kan bortse ifrån? Känslan som storytellingen väcker, och har gjort i alla tider – varför väljer vi inte den? Varför lägger vi inte tid och resurser på att låta människor i organisationen mötas i forum där de ges tid och utrymme att hålla storyn levande? Storytellingens förmåga att väcka engagemang i team och hos individer, främjar idéarbetet, skapar lust och skratt och får fantasin att rusa. Är inte det resultat nog?

Behöver vi också mäta hur roligt människor har?

Den gemensamma berättelsen ger kickar. Att bjuda in och låta fler vara med och formulera den, bygger en grund som håller när det blåser. Ingen lämnar den egna storyn i sticket när det knakar i fogarna, tvärtom – det är den man håller sig i när oron stiger.

Vad gör det att det inte är polerat och snyggt? Det är väl ändå kärnan vi vill åt – inte ytan?

Att surfa på storytelling

Stories har alltså en kraft att förena oss och möjligheterna är oändliga. Och det behöver inte ens vara krångligt och avancerat.

Att mötas i ett rum lite då och då och skriva personliga versioner och vinklar på en enskild aktuell fråga, fylla på med individuella perspektiv i berättelsen format – och sen läsa texterna högt för varandra och se vad som uppstår…

Att regelbundet få i uppgift att formulera sin egen version av det som händer just nu på jobbet – en gång i månaden? Samlas och dela med varandra. Tänk vilka upptäckter som kan göras! Tänk vilka idéer som kan komma upp och utvecklas, tänk vad många nya tankar som kan tillföras. Tänk vad många roliga vinklar på kommunikation som kommer bli synliga.

Tänk vilken ryggrad som byggs av att formulera tillsammans. Att det blir en gemensam uppgift där alla är delaktiga – med sin verkliga insida.

Känner ni skillnaden? Om inte, skriver jag den på näsan här: det är skillnad när det kommer inifrån. När processen får börja i den egna tanken – inte tvingas fram utifrån.

Det pålagda bränner ut, det blir en kamp och det kan aldrig någonsin förvandlas till motivation.

Tänk om storyn är den lilla gradskillnaden som får en människa att hamna på en helt annan plats på horisonten.

Tänk om ett team fick bestå av människor som ges den möjligheten.

Tänk om ett företag bestod av såna team.

Det är början på en storslagen saga…

Köp Efter Morris här: