På min dator sitter en gul post-it med röd text. Den säger tre saker till mig: Varje dag, Lust, Elefant.
Jag slår upp locket till min dator åtskilliga gånger varje dag. Ibland kort, ibland längre stunder, ibland står den uppfälld många långa timmar i sträck och gapar ljust. Ibland öppnar jag den med tillförsikt efter att ha smällt igen skiten hårt i frustration. Ibland öppnar jag den med vördnad i nattmörkrets tystnad. Ibland slentrianmässigt, för att skicka ett mail eller googla en filmtitel eller receptet på chokladbollar. Vissa dagar är datorn ett opersonligt tekniskt arbetsverktyg, andra tillfällen en tålmodig vän som aldrig slutar lyssna.
Men alltid – den gula post-it-lappen med de röda bokstäverna.
Det blir lite tjatigt att ha den där. Ibland ser jag den inte ens, särskilt inte de där dagarna när jag känner att alla drar i mig åt olika håll. Men för det mesta lyckas jag titta på den och se en kärleksfull men rå uppmaning till mig själv: tappa inte fokus nu. Tappa inte förmågan att förstå att stora saker sker i små steg. I lagom takt. I rimligt tempo.
Sträva mot att ge dig själv en daglig dos av skriven eftertanke. Notera en yttepytteliten insikt eller ett storstilat livsavgörande beslut. Skriv för att det gör vår existens mindre meningslös – eller för att sätta igång något. För att det skulle kunna bli en början. Eller för att det behövs ett farväl till något som försvinner bort och aldrig mer kommer tillbaka.
Skriv för att det är en väg till att förstå. Dig eller din tillvaro. Eller rymden, barnen, den obegripliga framtiden, det smärtsamma som passerat men ändå är kvar. Skriv för att sortera, skriv för att ta ett kliv tillbaka. Eller för att drunkna i en annan värld där du vill vara.
Uppmaningen gäller mig lika mycket som mina klienter. Vi har alla något att berätta som gör oss giltiga. Dig, mig, alla.
Vi är elefanter som består av små delar.
För det är så det går till. Att coacha människor i skrivande är att tillsammans förstå: det går sakta, men alltid säkert. Ord läggs till ord, i datorns dokument – men också i dig. Berättelser som klarnar, mönster som uppstår och böljar fram och åter, genom texten, genom formuleringarna som skriver dig samtidigt som du skriver dem.
Och ibland undrar jag: var börjar texten och var slutar människan? Det visar sig gång på gång att det är ett gränslöst förhållande. En symbios med ett oändligt antal dimensioner, om man bara vill se dem.
Varje dag, Lust, Elefant. Skriv lite och ofta. Hitta det som väcker lust inuti dig – där det bränner finns orden. Dina ord.
Och ät elefanten i små delar.
Antar att det är så som livet funkar. Och som skrivande funkar.
I symbios.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer