Nästan varje morgon fluffar han till sitt täcke och viker det, liksom längs med, i en prydlig – ska vi kalla det en något utdragen rektangel? – och lägger den där hans kropp brukar ligga om nätterna. Jag skulle inte kalla det bädda, det är mer “rätta till” det handlar om.

Han rättar till stöket som blivit under natten, kan man säga. Gör sig redo för dagen.

Jag är väldigt sällan redo för någon av dagarna som börjar när klockan ringer. För det mesta kittlar han mig med skägget (det är väl en form av puss, antar jag?) och väser “Ligg kvar du, jag kan duscha först och sätta på kaffe.” Som om jag ens hade funderat på att det skulle kunna vara på omvänt sätt? Jag vill alltid gråta så här dags och skrikande undra vad som är poängen med att vara vuxen om man ändå inte får bestämma själv.

Imorse, när han gått till kontoret, så messade jag och föreslog att det vore en fin samhällstjänst från min sida att inte gå upp före 10.00. Nu när vi har energibrist, menar jag. Jag fick bara ett sånt där skratt på en kommentar till svar. Jag däremot, jag menade allvar. Man skojar inte om sovmorgnar. Det är det vackraste den moderna människan har.

Sovmorgon är posei.

Hur som helst. Min säng, bredvid hans, ser ofta ut som en knöl om dagarna. Uppepå på mitt täcke som reser sig som en bergskedja, ligger en hög med kläder som inte är tillräckligt rena för att lägga i garderoben, men inte heller tillräckligt smutsiga för att tvättas. Denna hög flyttas varje morgon och kväll mellan stol och säng. Stol och säng. Stol och säng. Som ett väldigt tråkigt dataspel eller ett parti schack mellan två mycket korkade personer.

Nu har jag levt i 50 år och bott i många hem och på många platser – men detta faktum är en konstant: jag kan inte bädda en säng. Till och med när jag måste – på vandrarhem, som nattgäst hos vänner, på vår släktö – ser det förjävligt ut, hur jag än viker och gör mig till. Det ser ut som ett mycket litet barn bäddat till sina dockor. Snett, ojämnt, knöligt och väldigt långt ifrån inredningstidning.

Däremot är jag rätt bra på att bädda på andra sätt. Det är som att man inte kan härbärgera båda formerna i en och samma person. Det tänker jag på när jag sitter här, en månad in i min författarutbildning, med texter och deadlines upp till öronen i ena änden – och lanseringen av Efter Morris i den andra. Jag har så mycket att göra att ögonen går i kors och jag drömmer att jag föder tvillingar om nätterna (en jättestor och en pytteliten – “Det är ju båda dina böcker så klart.” analyserar M med tandborsten i morgonkäften – smartass!).

I någon slags ketchupeffekt rinner livet fram just nu. Planeringen – i den mån den sker överhuvudtaget – har en framförhållning på en timme i taget och överraskningarna avlöser varandra. “Jaha. Enligt min egen kalender ska jag vara i stan om 40 minuter.” “Hej då, jag ska tydligen på föräldramöte!” “Hörni, barn! Chips är också middag.”

Okej, lite hetsig stämning just nu, men jag tycker ändå jag bäddat rätt schysst. Jag är på väg att byta liv (igen?). Jag har, stegvis och mycket medvetet, kastat det ena misslyckandet efter det andra bakom mig och klivit in i en värld som jag aldrig tänker vända tillbaka ifrån.

Jag ska skriva böcker och jag har skapat en tillvaro där det är möjligt. Det är tamigfan livets bädd! En stor jävla kontinentalsäng med prydnadskuddar överallt, i ett perfekt svalt rum med utsikt över tevetornet i Berlin. Jag får plats på alla bredder och längder (jag är ju iofs inte så lång) och täcket är så fluffigt att jag vet inte vad.

Så nog kan jag bädda alltid.

Bara inte synliga sängar.

Tänker jag, och flyttar min smutsiga klädhög till stolen.

Ännu en kväll i paradiset.



Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: