Har hastigt klivit upp från en social flod som strömmat runt mig under flera ljumma veckor och plötsligt står jag ensam på torra land och glömde tydligen att ta med mig handduk och solen har gått i moln. Står här förvånad och frusen i min nya badkjol och undrar varför semestrar alltid är så förbannat korta när allting annat känns så långt. Nätterna till exempel, de är ganska långa. Särskilt när man ligger vaken större delen av dem. Gud så långa de kan vara, oändliga. Somnar vid 23.30 och vaknar med ett ryck av ett ljud. Spisen. Någon kokar...

Ljumma nätter och rödfärgsdoft, vad mer kan man begära av livet? Tiden som en snigel, frivillig slav under mat- och sovklockan. De lösa kanternas värld öppnar sig och rinner ut framför mig. Allt består av blåklockor och penseldrag på rått virke. Ibland kommer regnet. Ibland slutar det. Plockar buketter som jag fäster blicken på och på så vis blir kaoset osynligt, det känns knappt ens där inuti. Det känns knappt att det sliter och rycker. Ett barn åker Sverige runt i bil. Han skickar en film och jag ser att han lever, lever, lever. Mitt hjärta sväller, sväller, sväller....

Det åskade i natt. Hela huset skallrade. Det var på väg bort ibland, cirkulerade och kom tillbaka med dubbel kraft och himlen grät som ett övertrött barn. Droppade, rann, slog mot marken i ilska. Mullret passerade genom kroppen. De slutna ögonen väcktes av ljusa blixtar som skar allra längst in. Tog betäckning under kudden och räknade. Ettusen. Tvåtusen. Tretu... Jag var livrädd och fullkomligt orädd. Ville kliva rakt in i fenomenet och sväljas hel, stå naken i regnet, skrika som en sjuk person och överrösta allt i hela världen. Samtidigt ville jag ta med mig allt som är värt...