Jag hade varit på landet och halvt ofrivilligt hamnat till civilisationen. Plötsligt befann jag mig på ett kafé i Gamla stan, med en bok i näven och en förväntan i bröstet. Jag skulle träffa en person, vi skulle prata skrivjobb, vi skulle prata stories, jag skulle göra nytta – sån där “stadsnytta” som upptagna människor gör.

Jag vill inte vara upptagen, inte på det sättet. Men man får inte alltid som man vill.

Lite sen och oduschad hade jag hastat iväg, slängt mig rakt ut i lokaltrafiken och på något oförklarligt sätt hamnat mitt i den urbana pulsen, en plats jag känner mig alltmer främmande inför, men som ändå lockar på något vis. Särskilt Gamla stan. Jag älskar Gamla stan!

Kullerstenarna. Fasaderna. Fönstrena. Turisterna. Kan sitta på en stol i timtal och bara glo på folk som går förbi. (Men det är ett annat inlägg…).

Som sagt. Oduschad, lite förvirrad och med samma strumpor som jag nyss klivit runt i skogen med, sitter jag alltså med en bok. Läser en rad, tittar på folk och väntar på min – förhoppningsvis! – kommande uppdragsgivare.

Vad fick jag på mig för skor förresten? När jag tittar ner ser jag en stor blåröd fläck på strumpan, alldeles ovanför kanten på mina sneakers.

Vad i hela helve….? Blöder jag? För bråkdelen av en sekund hade jag fått både blodförgiftning och skottskada.

Det är blåbär. Naturligtvis är det ett alldeles fredligt och beskedligt blått bär som gjort sitt avtryck, alldeles nära huden.

Jag sitter kvar på stolen, men huvudet är inte där, inte längre.

Det är i skogen, mitt i riset, på huk, där jag nyss satt. Det doftar tungt av jord och kretslopp. En korp kraxar hest och ödesmättat, men ändå vackert och levande på något vis. En hackspett hackar otåligt, ihåligt, på en trädstam långt borta. Grenknaket under stöveln.

Ormbunke och gula björklöv som fallit och fortfarande faller. Överallt.

Och så den gröna tystnaden, som en viskning. Solen, som ljuspölar på marken omkring mig. Just där mosas ett blåbär mellan strumpan och stöveln och gör ett avtryck som har förmågan att kasta mig tillbaka – mitt i betongen.

Minnen, i närtid eller avlägsna som hägringar långt bort. Fläckar, skärvor, sprickor i det perfekta. Vad vore livet utan märken och hål? Vad skulle vi då minnas? Utan skavankerna och bristerna, hur skulle vi lägga mönstret, komma vidare – och uppskatta att vi gjort det?

Alla dessa minnesmarkörer i vår tillvaro, på våra saker, i våra själar, i våra hjärtan.

Som ärret efter vår sen länge döda katt, en liten ljus strimma precis där handleden övergår i handflata. Som revan i skjortan där jag fastande när jag skulle hjälpa en vän att röja ut ett garage efter en bortgången far. Som hålet i parketten där kniven missade min fot med en hårsmån och jag slapp åka till sjukhuset.

Som den kärvande knappen på farmors gamla köksmaskin som nu är min. Hålet i väggen i mitt tonårsrum, där jag kastade borsten för att jag inte fick tillräcklig volym i mitt 80-talshår.

Brännhålet i duken, gropen i gräsmattan, märket på scarfen, den lösa tråden i den hemstickade tröjan.

Blåbärsfläcken på strumpan.

Våra märken och ärr, fläckar och sprickor, bär på ovärderliga minnen. När det perfekta är bortglömt, kommer vi tillbaka genom det som gått sönder.

Ett litet blåbär frigjorde ett hav av ormbunkar, slungade mig tillbaka, kastade mig uppåt.

Jag landade på kaféstolen igen. I folkmassan ser jag ett ansikte som ler glatt trots att vi aldrig träffats.

Hej! Frida, va?

Yes! Här är jag.

Förlåt att jag är lite sen.

Det gör inget. Jag satt här och tänkte på blåbär.”

Blåbär?

Ja. Det var så här att jag…

Och så fortsätter berättelsen… som plötsligt blir gemensam.

För klivet är kort mellan stad och land.

Mellan tid och rum.

Mellan människa och människa.

PS Om jag fick skrivjobbet? Det är en helt annan historia… DS

Köp Efter Morris här:

Prenumerera på nyhetsbrevet: