I lägenheten på andra sidan gatan sitter ett litet barn och en kvinna och lägger pussel. Jag ser det, och jag ser att våra fönster är skitiga av grått regn och avgaser. Den som ändå gillade pussel och kan få tiden att gå på ett pyssligt vis, tänker jag och tar en klunk av min Hof (värdo på pussel, bättre på Hof). Hela livet är mest grått regn och avgaser för tillfället. Jag kompenserar med tända ljus, tulpaner och en struken duk. Inuti klöser rastlösheten och längtan river upp stora revor i min själ. Men det syns inte utanpå...

Allt flyter. Panta rei. Undrar om good old Herakleitos hajade att det var vår tillvaro 2020 han snackade om där för länge sen, nångång före Chrille the Frälsare. (Nej, jag går inte runt och slänger mig med Grekiska filosofnamn men jag hade faktiskt fyra i filosofi och besitter även kompetensen "googla") För fy fan vad det flyter omkring nu, hörni. Inget är ju där det ska vara, inte ens julen. Den liksom... rör sig? Beter sig? Hamnar utanför fokus? Och alla underbara saker som livet innehöll har liksom sjunkit till botten av en syrefattig Östersjö. Var är mina vänner,...

När jag borstade tänderna imorse stod jag och glodde på titlarna i vår bokhylla (det är en smula roligare att borsta med eltandborste, men ändå en aktivitet som fortfarande platsar på min topp tio över tråkigaste sakerna i livet). I hyllan står ömsom vin, ömsom vatten, sida vid sida, uppradade, tålmodigt i givakt. Som innehållsförteckningen av ett liv. Jag har läst allihopa och dessutom varje ord eftersom jag har en enda diagnos (som jag känner till?) att brottas med - att jag måste läsa samtliga ord och kan aldrig hoppa över en sida i en bok. Mycket jobbig egenskap...