Fast jag planerar och kommer överens med mig själv - och vi har verkligen en deal då, jag och jag! - så blir det likförbannat nåt jävla systemfel så här dags på året. Det är som att allt liksom skjuts ihop - från september mot december - som en oformlig snömoddshög framför en sån där maskin som städar gatorna en gång i fucking veckan. Det är sånt här, till exempel, som hopar sig, tornar upp sig hela tiden: måste flytta bilen imorgon. Den står på en tisdagsgata och det är ren harakiri att gå upp 7.30, dra på sig kalla jeans på...

Solen tänder upp de välkända gatstenarna på torget utanför. Jag skruvar mitt numera ganska gråa hår, ögonen har fastnat i ett stirr, på väg ut ur sina hålor. Så utmattad att hela världen gungar när jag rör mig, för jag har inte sovit på många vibrerande nätter nu. Ändå är jag inte trött, inte innerst inne. Bara fullkomligt livsavslappnad, skulle jag tro? Ultra rapid. Som att jag inte behöver vara på helspänn längre. I alla fall inte just nu. Som att jag faktiskt upplever "just nu", vilket i sig är något oerhört. Ögonlocken sänker sig sakta. Vilar en stund. Rör sig uppåt igen. Jo....

Det kanske är världskaoset. Eller perspektivet. Eller det faktum att livet rinner iväg. Jag vet inte, för jag hittar inte till källan, men jag känner av konsekvensen: min längtan har förskjutits. Minns när jag diffust och stegvis flyttade hemifrån. Jag var ungefär lika gammal (eller ung förresten...) som min förstfödde är nu när jag liksom gled iväg. Tror ingen egentligen vet hur det gick till, men plötsligt var jag vuxen. "Vuxen". Bröt med barndomen och gick upp i något annat som var viktigare - friheten från allt. Självbestämmandet. Att lämna och gå vidare. Och de lät mig gå. För det...