“Gör något farligt. Skrik. Skapa oljud inuti. Väck dig själv. Chocka dig. Känn livet nära.”

Jag är inte den som sysslar med nyårslöften (om man nu hela tiden måste hålla på och definiera sig på olika sätt?). Jag brukar i alla fall inte avge sådana pga dålig erfarenhet historiskt.

Men jag skrev ner några punkter i min handskrivna dagbok. Jag kallade dem, lite luddigt och kärleksfullt för “Påminnelser” i någon sorts ambition att åtminstone inte inleda året med en åthutning av självet. Det blir en så tråkig start på relationen mellan mig och 2022.

Så ser jag att handen skriver det där om skrik och oljud inuti. Det var inte jag, det var handen, men den tolkar ganska bra tycker jag. För mitt i en värld som brinner. Mitt i en värld som går under. Mitt i lidande, bottenlös mänsklig dumhet, pandemi och akut miljökris… så är jag en slags väldigt vanlig människa. Jag är ingen hjälte och jag vill inte vara det. Jag är en medelmåtta vars högsta dröm är att… ha så kul som möjligt innan jag dör.

Jag är för tunn för att ta in all jordens ondska. Min tid är för kort. Min hjärna för dyrbar och min värld för liten. Jag kryper ihop som en hotad igelkott.

Spelar död för att kunna leva.

Under året som gått har jag bitvis faktiskt känt mig icke-levande. Innehållslös. Sovande. Jag har dåligt minne, är likgiltig, grubblar för mycket och har helt glömt att livet brukar gå i vågor och att man mår bättre av att lägga sig ner och lyssna på bruset än att försöka tysta eller förändra det.

I mitten av hösten var jag på bio med min unge för första gången på nästan två år. Innan filmen startade visades några trailers, jag kommer naturligtvis inte ens ihåg för vad, men plötsligt står en kvinna på en strand och skriker “I feel so alive!”. Inom mig väller omedelbart en flodvåg av sorg och längtan upp. En panisk urkraft frigörs och jag vill bara gråta hejdlöst för att känna något på riktigt.

Hon får tydligen leva, men inte jag. Jag kände en intensiv avundsjuka, jag som aldrig brukar avundas någon eftersom jag hatar känslan som är grön som galla.

När filmen satte igång (The French Dispatch) blev det diffust och dimmigt till en början, men jag sögs snart in i den magiska värld som filmen alltid innebär för mig. En underbar flykt.

Nånstans mitt i beslutade jag mig för att jag också ska stå på en strand och skrika att jag lever. Eller på en gata. Eller i en skog. För det är väl ändå upp till mig? Inte bara kanske, men faktum kvarstår: ingen annan kan stå på en strand ÅT mig. Och skrika så där hejdlöst lyckligt och levande.

Well. 2022… blir ett letandets år, kan jag tro. Sökandet efter kickarna och gnistorna.

Jag ska leta upp den fina linjen som löper genom mig och den ska jag kliva över och ut på andra sidan. Jag ska göra något farligt. Skapa oljud inuti. Väcka mig själv. Chocka mig.

Och känna livet nära.

Jag vetefan hur det ska gå till.

Men jag tänker börja med att gå till gymmet som jag inte besökt på två år pga… hade inga träningskläder…?

En kvart på löpbandet torde fungera som en effektiv påminnelse om den fina gränsen mellan liv och död.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: