Arbetsförmedlingen.

Sen den 20 april är jag formellt arbetssökande och det innebär vissa åtaganden. Bland annat måste man gå på ett basinfo-möte på Arbetsfuckingförmedlingen. Så det gjorde jag idag. Tillsammans med ett gäng andra stackare. En timme av mitt liv i ett kvavt syrefritt rum. En kuvös för oss alla som inte är som de andra där ute som lunchar och mötar och är viktiga.

Där är vi.

Och vi får veta att det finns olika sätt att söka jobb. Vi får titta på när en handläggare klickar runt på hemsidan. Vi får veta att Stockholm är bra att bo i, för här finns det jobb. Och till slut får vi lite hotfull information om vad som händer om vi inte gör som de säger. Då får vi inga pengar. Men det är ingen fara, för alla kommer få ett jobb förr eller senare. “Det gäller att vara som Zlatan, hitta luckor där de inte finns, så att säga”.

Så fint sagt till ett gäng där alla verkligen sitter och känner sig som fotbollsproffs. Självmål.

Sen pratade de lite om att man måste göra allt för att få ett jobb, annars får man inga pengar. “Det handlar om ETT jobb, inte drömjobbet. Ni ska hitta ETT jobb helt enkelt”, sa hon. Ibland måste man flytta och byta stad. Om man inte har särskilda familjeskäl förstås, och dit räknas inte att ha barn för det är ju inte speciellt “särskilt”, eller hur? Alla har ju såna liksom. “Så älsklingar, nu ska mamma åka till jobbet. Här är nycklarna. Jag har gjort matportioner till er som ni kan värma, vatten finns i kranen och du läser ju så bra nu Julian så du kanske kan lägga Rufus om kvällarna. Skolan vet ni ju var den ligger och så kan ni alltid ringa mormor och morfar om det är nåt. Vi ses på fredag!”

När arbetsförmedlartjejen där framme kommer in på a-kassereglerna blev jag så innerligt medveten om vad det är för samhälle vi människor byggt åt oss. Allting går ut på att samla små overkliga, abstrakta siffror på ett konto. Den som har många siffror i en rad kan göra mycket mer saker än de som inte har så många. Om jag når a-kassegränsen kommer jag ha fem siffror i en rad varje månad.

10.500 är maxgränsen. Det sa i alla fall en kille i publiken när handläggarna försökte att inte nämna några siffror alls.

Efteråt åt jag lunch (för jag har fortfarande några rikskuponger kvar) och funderade över vad jag är värd. I pengar. I mänsklighet. Vad väger livet? 10.500 kronor väger en hel tillvaro.

Sen köpte jag en present till mitt fina M som hjälpt mig att deklarera. Och så gick jag hem med solen i ryggen. Skuggan framför mig hade trassligt hår, konturerna av en jeansjacka och en sjal. Studsig gång, fötterna inåt (jag försöker ändra på det, men det verkar lika genetiskt som öppna köksluckor).

Allt som har en skugga finns.

Så jag finns.

Bra för mig.

Synd för Arbetsförmedlingen.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: