Hej – här kommer mitt nyhetsbrev till dig!

Allt väl, får jag hoppas? I det återvändande ljuset. Det går fort nu. Nitton minuter ljusare bara från förra veckan. Man vill ju bara hälla himlen längs ryggraden varje eftermiddag!

Kanske är det ljusets återkomst som får mig att tänka på motsatsen – det som flyr undan…

Ibland kan jag nästa känna det som en fysisk företeelse: hur något kraftfullt inom mig ryggar tillbaka. Det liksom drar sig inåt till min egen mittpunkt, på nåt vis. Det låter helt sjukt när jag skriver det. Men det sker. Och jag känner starkt när det händer.

Det är som att något skört tar skydd för att inte gå sönder. Eller nåt.

Så har det alltid varit antagligen, gått i cykler. Som jag inte känt av, inte tagit hänsyn till, bara kört över, kört förbi, kört på. Men icke längre. Inte sen jag medvetet började utforska, förstå och lyssna på mina egna kreativa signaler.
 

Ebb och flod, flod och ebb

När jag skriver detta får jag upp en minnesbild från Dr Snuggles, den tecknade serien jag såg som barn. Kanske du också? Den hade inslag som väckte starkt obehag hos mig (Matilda Järndotter, Kosmoskatten – gaaaahhh! – och nån maläten råtta som pratade märkligt?).

Programmet var inte en helt igenom angenäm upplevelse. Men… man kollade ju på allt barnrelaterat som rörde sig i rutan på den tiden.

Ett avsnitt, om jag inte missminner mig, handlade om en flod som försvann? Någon som kommer ihåg? Plötsligt var själva flodfåran uttorkad och doktorn och hans gäng skulle undersöka orsaken.

Till slut hittade de floden, livrädd och ihopdragen. Något hade skrämt den, den vågade inte rinna, minns inte varför. Kanske var den rädd för att försvinna ut i havet (vilket vi säkert är många som kan relatera till så här lite senare i livet…).

Exakt så känns det, tycker jag, när den kreativa energin liksom drabbas av ebb. Torrlägger delar av livet. Tankarna ligger som fiskar och sprattlar i panik, kommer ingen vart. Sen blir det tyst i huvudet. Det blir tomt, tråkigt och meningslöst. Och väldigt läskigt.

För vad händer om den där energin inte kommer tillbaka?

Numera har jag tillit. Den återvänder när det är dags. Den behöver lämnas ifred tills dess. Nuförtiden kan jag till och med njuta en smula av min ebb för jag får en paus. Hjärnan nollställs till en rak linje, en chans till återhämtning för en skalle som spinner som en spinnrock dygnet runt annars.

Så. Nej. Jag är inte rädd längre när det händer, knappt ens frustrerad. Mest tacksam faktiskt. För att känna saknaden efter ett tillstånd innebär att man har haft en närvaro.

Och har man haft “det där” så hittar vi det igen, om vi vet hur vi ska leta. För så funkar kreativitet. Den finns alltid. Den bara ändrar form.

Är du lyhörd för vilken form din kreativitet har just nu? Inte? Bli det! Det kommer att förändra ditt enda liv.

Smidda planer och de små barnen!

Och så några glada nyheter.


Nitwit Förlag jobbar på (ingen nyhet i och för sig…). I förra veckan kom Leva som en ormbunke, dö som en duva som ljudbok på alla stora ljudbokstjänster. Den är lika vacker inläst, som i pappersform. Denna poetiska hyllning till livet, döden, kärleken och alla de vi applåderade under pandemin. Minns ni? Vårdpersonalen som bar och tröstade oss på osäker mark.

Har du abonnemang – lägg den i din digitala bokhylla!

Och nu är det också klart när vi utkommer med nästa bok… Det blir redan i mars. En annorlunda barnbok som vill inspirera de mindre barnen till eget skrivande.

Det är mycket snack om att barn behöver läsa mer – men tänk om vi skulle prova att börja i andra änden? Tänk om tillgången till det egna berättandet triggar lusten att ta del av andras? Jag tror på det! Vi är gjorda för att skapa.

Jag kan inte säga så mycket mer ännu, men här är en liten tjuvtitt.

Arbetar du inom skola, barnomsorg eller på bibliotek vill jag gärna ha kontakt! Håller på att ta fram en drömworkshop för kidsen. Högläsning, skrivövningar, skratt och skrivande. Ja. Ni hör ju själva. Det är kärlek. Maila på frida@spikdotter.se om ni är nyfikna på vart detta är på väg…

Den påhittade tiden

Inledde det nya året med att sluta ställa klockan på morgonen. Just nu har jag nämligen en tillvaro som gör att det är möjligt. Det kan när som helst upphöra, så det är bäst att passa på.

Jag ville testa tesen: behövs väckarklockan ens längre i mitt liv? Behöver jag fortsätta lida, eller finns det en möjlighet att – så här i livets halvlek – försöka börja varje dag på mitt eget lilla vis? I min egen tidszon.

Jag har ännu inget svar på någon av dessa frågor, men jag gillar utvecklingen hittills. Jag har till exempel vaknat varje morgon. Bara det är ju ett skäl till tacksamhet.

Så här i halvlek…

Kanske får jag anledning att återkomma i ärendet. Än så länge kan jag rapportera att jag känner mig fri. Att lägga sig är plötsligt rebelliskt spännande för jag vet inte riktigt hur det ska sluta.

Du kanske har möjlighet att prova själv? Tänk att något så förhållandevis lättillgängligt ändå kan få så stor effekt…

Snipp, snapp, slutföra…

På lördag har vi workshop, jag och Clara Diesen. Det blir fullt hus! Magic!

Jag kommer att ha ett litet pass om “att bli färdig”. Först var jag tveksam. Kan jag verkligen prata om det här…? Känns som att jag harvar och harvar och aldrig kommer till dörren med mitt pågående romanprojekt.

Men så inser jag! Jag har slutfört det gigantiska projektet Efter Morris. Jag har nu också slutfört en barnbok – och är i sista fasen av Den tredje lådan. Samt har skrivit början, mitt och slut på hundratals blogginlägg sen 2007…

Så, ja. Nog fan kan jag slutföra skrivprojekt! Gunnar och jag fortsätter in i 2024.

Låt allt hända. 

Hepp!

/ Frida Spikdotter Nilsson 

Köp Efter Morris här:


Prenumerera på nyhetsbrevet: