Är det fredag? Ja. Tydligen. Ibland vet jag inte hur sånt går till, för det var måndag morgon nyss. Barnveckorna går fort, men de utan barnen… ljusets hastighet. Einstein hade varit imponerad av hur mycket man kan trycka in, trots att dygnet bara har 24 timmar.

Den här veckan har jag åkt framåt och bakåt i tiden. I onsdags träffade jag tre människor som jag inte hade träffat om jag varit den som jag var förut. Tre nya, fantastiska, starka, roliga människor som JAG, av alla, fått förmånen att lära känna under de senaste månaderna. De tre. Av alla sex miljarder som finns av oss. Det här nya modiga livet som bara verkar säga “Så här kul kan man ha det om man säger ja”. Det är speciellt att lära känna nya vänner mitt i skiten (läs livet, men det lät så pretto – “mitt i livet” – så det gick bara inte – Prettopramen). Tack Facebook. Tack ni tre nya som tillför mig så mycket.

Sen blev det torsdag. Då gick jag åt andra hållet och träffade två människor som jag delat väldigt mycket med, men som jag tappade lite på vägen. Tack Facebook. Igen. Vi gjorde en tidsresa. Det var som om inget hade hänt, trots att det fötts barn, bytts jobb och separerats. Allt var samma. Allt var då. Fast nu. Och jag vill bara äta upp dem för jag tycker så mycket om dem.

När jag raglade hem framåt natten insåg jag ironin i att jag träffade dem, dagarna efter varandra. Att det råkade bli just så.

De som vet allt vs de som kommer att få veta allt. Två lika sköna lag.

Och så säger de att Facebook gör att folk slutar träffas.

Inget kunde vara mer fel.

Nada.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: