Nej, jag tänker inte ursäkta mig för det uteblivna bloggandet. Men jag kan förklara – den senaste veckan har varje minut haft ett förutbestämt innehåll. Alla vet hur jag menar – alla har det så här från och till. Det har varit barn och texter och möten om vartannat. Socialt liv och skolaktiviteter. Planering och logistik och leva nu och sen och om en vecka och till hösten. Stort och litet. Viktigt och oviktigt. Roligt och sjukt jobbigt.

Men det går bra nu, så det är värt det. Alla gånger. Om allt går vägen skriver jag papper med min potentiella arbetsgivare på tisdag. Jag ropar ingenting alls, inte ens hej – men det ser onekligen ljust ut.

Parallellt med allt har en annan sak växt från idé till nåt större än en idé. Verklighet, faktiskt. M och jag kläckte en grej för ett tag sen. En oansenlig dag på t-banan kom en tanke om en iPhone-app. Och på nåt sätt har vi en postitiv inverkan på varandra som gör att vi gick från “Man skulle kunna göra…” till g ö r a. Liksom på riktigt.

Så vi har vi gjort det. Ihop (jag ska dock inte ta åt mig äran för själva bygget, men det finns andra delar jag bidragit med). Den är klar. Och massa fina iPhone-polare har testat och de gillar den.

Vi har gjort en liten iPhone-bebis.

Så, utöver min potentiella helt underbara arbetsgivare, har jag ett helt underbart M som hör, lyssnar, tar mig på allvar, använder min kompetens och får mig att behövas.

Nån som säger ja lika mycket som jag gör. En människa som inte i första hand ser omöjligheterna. Om man sätter två sådana på samma plats så får man tydligen en app.

Och det är kanske ändå inte själva appens födelse och existens som är kärnan här. Det är ATT vi faktiskt gjorde det, att det inte dog på idéstadiet. Vi trodde på det så mycket båda två, att vi gjorde det.

Något säger mig att det här inte blir sista gången jag nämner den.

Som sagt.

Det går bra nu.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: