Jag fyllde år i fredags. Det går nästan inte att fylla år utan att reflektera lite över hur det kommer sig att man gör det. Man är ju född. Så är det. Men varför är oklart och hur länge man ska vara född, i motsats till död, går inte att få nåt svar på. Som med så mycket annat skit. Man har ingen aning.

Så i nåt slags moment of deepness kollade jag på Julian och försökte tänka hur jag tänkte mig mitt liv då, när jag var unge. Gjorde jag det överhuvudtaget? Vad var viktigt då? “När jag blir vuxen ska jag äta godis till middag!”. Det var liksom på den nivån.

Men om man rör sig lite längre fram i tiden. 20 år. När jag var 20, hur föreställde jag mig mitt liv då? Som mina föräldrars, naturligtvis. Min självklara referenspunkt, still is på många sätt.

Och sen då? Post David men pre skilsmässan? Lyckligt, of course. Bröllop. Barn. Bostadsrätt. Bil. Bahamas (nödpryl för att “Torp” inte börjar B, inte mitt fel). Bråddjupa samtal. Brinnande kärlek.

Bluff. Det fanns inte med. Men kanske borde varit?

Nu vet jag att varje år är ett nytt år. Ett annorlunda år.

2012 kommer jag, och min kropp, ha funnits på jorden i 40 år. Om jag lever då. Och det räknar jag iskallt med att gör.

Om inte så får ni lova att festa värdigt utan mig. Utavbarahelvete.

Deal?

—————————————————————————-

Tillägg: det händer att jag äter godis till middag ibland.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: