Tiden går och allt förändras. Vissa saker sker så gradvis att det inte märks – och sen plötsligt märks det jättemycket. Som det här med att ungarna växer upp. Varför var det ingen som sa något? Då, för länge sen, när man låg i en skrubb på SÖS med en miniatyr av sig själv intill. En som andades, rörde sig, levde. Då hade någon kunnat säga “Nu har du skitit i det blå känslomässigt skåpet, ska du veta. Nu är du fast. Oavsett hur det går med allt annat, kommer du inte loss från honom. Du har signat på ett kärlekskontrakt olikt alla andra.”

Det hade någon kunnat säga, men det hade ändå varit för sent där i skrubben. Det var påskrivet och klart. Hjärtat var sålt. En bit av själen för evigt förlorad till en annan människa.

Jag sa till honom härom morgonen att jag tycker om att vara i hans närhet, även om han sitter med stängd dörr och träder in i världar som aldrig kommer vara mina. Att hans existens gör mig lugn. Det behöver inte vara något särskilt. Han behöver bara finnas. Det räcker så. Jag sa att jag var rädd för honom i början, att jag inte förstod tillvaron längre, att allt var upp och ner. Att jag fortfarande kan titta på honom och se alla timmar han har funnits på en sekund.

Jag sa att jag älskar honom.

Nu är han på väg. Jag känner hans steg, vartenda ett. Som vibrationer långt härinne. Dörren som slår igen, ljudet av hans Dr. Martens i trapphuset, porten som öppnas och stängs. Och så blir det tyst. Överallt: tyst. Och mitt hjärta slår som besatt i önskan om att fånga något som jag hade, men som jag missade. Fast det hela tiden var så nära missade jag alltihopa.

Så känns det. För mig. Som att något avslutas, men för honom har allt bara börjat. Och jag älskar att det är så. Smärtan i mig är bara min, tomheten är min att bära och att fylla.

För även om jag hör stegen tyna bort kan jag också höra att de är lätta och starka. Han vet vart han ska.

Han är inte rädd.

Han lever.

Det är den bästa gåvan han kan ge mig – att leva.

Så inihelvete.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: