Skulle kunna skriva några rader om vår nya elbil och de drygt tjugonio komiska situationer som uppstod i samband med den – redan under det första dygnet. Men helt ärligt. Orka? Jag älskar min gamla bensinford passionerat. Det känns som att jag är otrogen med en yngre och snyggare man som är både oerfaren och rätt korkad.
Jag är en svikare och en miljövän i samma andetag.
Men jag tänker inte skriva om det. Inte idag. Det är för soligt. Det är för mycket elände i världen. Hjärtat sitter i ett skruvstäd i halsgropen. Jag skrattar högt, men det är mest för att slippa höra den dova tonen som ligger svart där under. Huvudet famlar efter små halmstrån, ögonen läser artiklar och tittar bort från bilder som gör halsen trång för jag är inte mer än människa.
Jag vill inte tro att det är sant, men det är sant.
Nej. Jag skriver inget om det. Jag skriver om det blå vadderade tjocka paketet som inte gick ner i postlådan för en vecka sen, utan som fick lämnas in i postluckan inne på Ica där jag handlat sen 1996.
Det skriver jag om. Hur jag varsamt fogar in alla sidorna i en plastmapp och avslutar med sista bladet där titeln lyser upp hela mig, som om jag hade en fyrbåk i bröstet.
Det väger nästan två kilo.
Två kilo ord.
Två kilo drömmar.
Det är strömt under isflaket där jag står. En spricka letar sig fram genom det frusna vattnet och jag måste välja sida. Ett enkelt hopp förflyttar mig och de två flaken glider åt varsitt håll i strömmen.
Sakta förflyttas jag i en annan riktning. Det blir lättare att andas och jag vet att det är svårt, kanske omöjligt – men ändå rätt och oundvikligt.
Jag behöver göra det här. Det har kommit ikapp mig.
Jag har kommit ikapp mig?
Nu vill jag bara skriva böcker.
Tänk att det ska ta sån jävla tid att komma fram till självklarheter?
Men som de säger: den som går omvägar, kommer alltid att gå långt…
Köp Efter Morris här:
Så sant det där med omvägar!
Men är då genvägar alltid senvägar? Det vill säga också omvägar…?
Jag tog mig en funderare. Och kom ganska snabbt fram till att jag INTE skulle skriva någon bok alls! För jag har ingen stark motivation längre. Det var en upplevelse! Härligt befriande! Om jag någon gång framöver kommer att skriva så är det väl meningen. Just nu är det bara att leva på!
Kram på dig!!! 😊🙏❤❤❤
Beslut! Så underbara när de väl är fattade. Det är ju ovissheten som äter upp oss. När vi bestämt oss blir allt så självklart och det blir lätt att andas.
Så skönt att släppa boktanken Carina! Kanske kommer den tillbaka, kanske inte. Att bara leva på… så underbart det låter. Utan press, utan tyngd, varje dag som den kommer! Kram tillbaka. Det blir bra.